Till Damaskus, tredje delen

1904 kom tredje delen av Till Damaskus ut i Strindbergs Samlade Dramatiska Arbeten. I det stora hela var kritiken positiv. Sven Söderman i Stockholms Dagblad tyckte förvisso att den tredje delen hade samma psykopatiska särmärke som de tidigare. Att det var ett malande käbbel som i sin indiskretion var stötande och vars abnormiteter väckte medlidande. Men det var inte bara en sjuk människa som skrivit detta, utan en diktare. Det var gripande genom sin måttlösa smärta och det fanns ställen av storlagen poetisk och dramatisk skönhet. Per Hallström i Dagens Nyheter hade en snarlik uppfattning. Han menade att den sista delen i dramasviten var bland det mest gripande och äkta som Strindberg någonsin skrivit.

   Slutlänken i Damaskusdramerna når icke blott högre än sina föregångare, utan högre än det mesta af Strindbergs
   produktion. Den har alltså rangplats i vår dramatiska litteratur.

Recensenten i Aftonbladet var minst lika positiv.

   Damaskus-dramats tredje del öfverträffar, åtminstone för så vidt undertecknad kan finna, betydligt de båda
   föregående länkarna i cykeln och är i sitt slag ett helgjutet, gripande verk inom ett område, där Strindberg står
   ensam för sig, utan föregångare och utan medtäflare. /…/ [G]enom hela dramat klingar liksom ett oändligt ackord
   af medlidande med de i sina villfarelser, passioner och synder fångna människorna.

Det skulle dröja innan det blev svensk premiär, men en höstkväll 1922 gick ridå upp för Knut Ströms iscensättning på Lorensbergsteatern. Sammantaget förmedlade recensionerna att föreställningen var visuellt eller om man så vill scenografiskt spännande. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning meddelade att det nog var: ”den enklaste och samtidigt kanske den djärvaste som getts på Lorensbergsteatern”. I förgrunden av scenrummet fanns några längsgående och rörliga trappstegsblock som de spelande agerade på. Rumsinteriören var endast antydd med ett bord och ett par stolar. Denna förgrund avgränsades mot fonden av en draperifond av tunn nästan osynlig väv och själva fonden utgjordes av den nakna kupolhorisonten. På denna vita yta projicerades i oavbruten växling de mest fantastiska färgkomplex och med skiftande belysningar åstadkoms stämningsväxlingar på scenen. Recensenten i Göteborgs Morgonpost menade att Ström hade förenklat Strindbergs detaljerade scenerier. ”Det blev många av regnbågens färger på rundhorisont och draperi, symboliska figurer och skuggspel i stort. Allt väldigt stämningsfullt men föga Strindbergskt”. Recensenten i Göteborgsposten menade att då iscensättningen i så hög grad var antydande ställdes det oerhörda krav på skådespelarna. Något som blev tydlig redan vid första repliken:

   Varför leder du mig omkring på dessa krokiga, backiga vägar, som aldrig taga slut? Åskådaren ser ju inga krokiga
   och backiga vägar, utan några trappsteg och ett par kubiska block, och måste alltså övervinna en misstro mot
   skådespelaren, som narrat honom.

Elsa Widberg som spelade Damen fick bra kritik. Göteborgs Morgonpost skrev att hon hade: ”lyckliga och vackra ögonblick”. Men så hade hon också, enligt recensenten, ett ansikte och en röst som passade rollen. Recensenten i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning var än mer förtjust i hennes tolkning.

   Kvällens verkliga upplevelse var Elsa Widborg. En så avgjord konstnärlig seger har hon icke vunnit sedan
   ”Folkungasagan”. Men uppgiften här är vida större och mera krävande, och framgången har därför desto mera att
   säga. Hennes röst har nu en skönhet som aldrig förut och den mäktar uttrycka allt: ångest, lidande, ödmjukhet,
   ömhet, hela skalan av känslor.

Salongen var nästan fullsatt och publiken verkade väldigt tagen. Enligt Göteborgsposten följde den föreställningen med: ”andlös uppmärksamhet”. Göteborgs Morgonpost skrev att publiken: ”satt som i kyrkan, andaktig och erkänsam”. Kort och gott verkade publiken vara påtagligt tacksam för kvällen. Huvudpersonerna framkallades flera gånger och även regissören Ström fick upp på scenen och ta emot applåder.