Spök-Sonaten

 Spök- Sonaten - det fjärde kammarspelet på Intima teatern. 

När Spök - Sonaten fick sin ur premiär på Intima teatern den 21 januari 1908 hade bara några månader tidigare Pelikanen, Oväder och  Brända tomten fått en hel del kritik. De rescensenter som blivit helt tagna av Drömspelet vid urpremiären i april 1907 ställde sig nu mycket tveksamma till kammarspelen. 

Drift med publiken
Hos fler kritiker blandades vördnaden och respekten för Strindberg med starka känslor av oförstående och även ilska.  Anna Branting på Stockholmstidningen,  skrev rent ut efter premiären på Spök-Sonaten: Något ondt vill jag icke säga om allas vår herre och mästare, vill inte tro, att han drifver med Stockholmspubliken." Hon beundrade Strindberg och hade blivit både gripen och förtrollad av Drömspelet. Till skillnad från detta såg hon i kammarspelen enbart " denna hemska grämelse öfver roffad mat, undstulen buljong och fördärfvade såser". Branting menade att medan man i Strindbergs tidigare diktning kunde se att han  "måtte blivit lamslagen av kvinnor, så verka hans kammarspel endast, att han tydligen äfven haft en helvetes kokerska."  
   Hon blev inte imponerad av Intima teaterns iscensättning av Spök-Sonaten och hittade spår av den symbolistiska iscensättning av en Maeterlinckpjäs som t varit på ett ganska misslyckat gästspel i Stockholm.  På Intima teatern såg hon en imiterad " Maeterlinckstämning, orden talas inte ut, de andas mödosamt fram i skräckfyllda visioner af skådespelare, som sminkat sig kalkhvita för att se riktigt uthungrade ut. " 

Gripande mardröm och studentspex
 Bo Bergman i Dagens Nyheter var dock långt mer imponerad av Spök-Sonaten. Han igenkände i den Strindbergs vision av livet som en dröm:  " Lifvet är en hemsk och förvirrad dröm, det synliga och osynliga ha samma realitet, allt griper in i hvartannat, på brott följer straff, på strid försoning...". I denna dramatik måste drömmen iklädas kött och blod vilket  gjorts med de rätta ansatserna på Intima teatern, enligt Bergman. I sista akten hade dock stämningen brutits. " Att med stiliserad grafröst afhandla mat - och pigbekymmer och samtidigt afbrytas af den onda anden själf från köket(sminkad som ett Uppsalaspex) måste sluta i rena parodin."

Gespenstersonate på Operan
Max Reinhardt fick stor framgång med Spök- Sonaten på Deutsches Theater. 1917 var det gästspel på  Operan i Stockholm. Kritikerna blev hänförda. Sven Söderman skrev att Reinhardts iscensättning framstod som en förebild. Det var en tysk som fick lära svenskarna vad som rymdes i Spök-Sonaten: " ... det är genant för vår nationella självkänsla, att hans dramatik där blivit förverkligad i en form, som för oss måste stå som förebildlig...." 
Beskrivningar av föreställningen visar vilket intryck den gjorde: " Allt var förhäxat, det tisslade och väste, det mördades med ord och med ett strindbergshat, som ensamt tycktes ha överlevat livet och som krupit med sin djursjäl in i det mänskliga."

Molanders seger med Spök-Sonaten
År 1942 kom Spök-Sonaten för första gången upp på Dramaten. Regissör var Olof Molander som då hade varit borta från nationalscenen i fyra år. Det blev en stor konstnärlig seger för honom. När slutridån fallit, skrev Oscar Rydqvist , " var salongen en lång stund andlöst gripen av det sällskamma skådespel den nyss bevittnat. Men så bröt bifallet löst (DN)."  Ridån gick upp gång på gång och när regissören kallades in blev det ovationer med hurrarop. Teaterchefen höll tal vilket följdes av nya hurrarop. Recensionerna visar hur stark ställning en regissör kunde ha i svenskt teaterliv. Hyllningarna riktades mot regissören som genial uttolkare av dramatikerns ibland ofullständiga text. Rydqvist skrev med beundran hur Molander satte sig in i Strindbergs skapelsprocess samt " fortsätter dikta vidare där författaren slutat, tills föreställningen står färdig på scenen och ridån kan gå upp."

Spök-Sonaten för framtidens teater
Enligt Rydqvist blev det med  Molanders rego tydligt att Strindbergs skrivit Spök-Sonaten för en teater som då ännu inte fanns. Molander konfronterade sin publik med " med diktarens inbillning, i varje ögonblick på det klara med att styckets egenomligheter där alltid var en upplevad scenisk verklighet ". Med sin iscensättning ställde han den teater som Strindberg själv endast anat till hans förfogande.

Spök-Sonaten bräddfylld av dramatiskt liv
Molander lyckades visa vilken stor dramatik som rymdes i detta kammarspel som blivit så kritiserat vid urpremiären 1908. Det gällde inte minst andra akten, "vars mänskliga avklädnadsnummer genomföres med skakande kraft."
   Tredje akten var, skrev han, var det svåraste, men "även här har regissören fått fason på genom att vädra ut det värsta matoset. " Den groteska kokerskan kom inte in på scenen, hon gestaltades endast som en skräckinjagande skugga på väggen och förvandlingen från ungdomarnas diskussion om matproblem till slutets överjordiska poesi blev ett styvt förvandlingsnummer.

"Så tyst i Dramatens salong,..".
Skådespelarna fick glänsande kritik. Lars Hanson, som slagit igenom på 1910 talet i Strindbergs Gustaf III, gjorde en lysande Gubben Hummel. " Där fanns inställsamheten och smickersötan, där fanns det smygande förtalet, missundsamheten, illviljan och den lömska minnesgodheten, där fanns oförsonligheten, egoismen, självbedrägeriet, och bakom alltsammans den eviga osäkerhteten. Hanson uttryckte detta i tonfall och gester, i det sätt Hummel manövrerade kryckorna osv. 
   Märta Ekström spelade Mumien utan att någonsin falla in i det parodiska. " När hon stannade klockan och höll sitt strafftal över Hummel belv det så tyst i Dramatens salong som sällan förr. Här talade människan i all sin skälvande nakenhet (DN). "

Ollen, Gunnar, Strindbergs dramatik, 1961
Dagens Nyheter, 1942-10-17, 1942-10-17
Stockholmstidningen, 1909-01-22

Marika V Lagercrantz