Pelle Snygg och barnen i Snaskeby

Fettisdagen 1904 inträffade något ovanlig på Operan, föreningen Soeurs de Charité hade anordnat en matiné för barn. Eftermiddagen inleddes med ett stundtals tålamodsprövande sång- och musikprogram, men sen var det dags för sångspelet Pelle Snygg och barnen från Snaskeby. Sångspelet, som var en dramatisering av Ottilia Adelborgs populära bilderbok med samma namn, blev en stormande succé. För regin stod Callmén, dirigent var Dir. Wibergh och samtliga roller gjordes av barn. Den stora framgången ledde till flera extrainsatta föreställningar.

Aftonbladet rapporterade att den annars så högtidliga salongen var fullsatt med rosenkindade barn och det hördes ett sorl av klingande barnröster. Recensenten i För svenska hem beskrev en liknande upplevelse.

   Rosiga kinder, tindrande barnaögon, mörka och ljusa lockar,
   glada röster och okonstlade utrop och åtbörder - det var en
   ovanlig tafla i den stora teatersalongen. 

Det var inte gemene mans barn som satt och dinglade med benen i plyschstolarna på parkett, utan en "förnämare" barnpublik. Recensenten på Dagens Nyheter skrev att barnnoblessen och elegansen dominerade. Späda vitklädda sjömän och sammetsklädda små lorder i sällskap med mödrar, systrar och guvernanter syntes så långt ögat nådde. Likt kronan på verket, noterade samtliga recensenter, att de yngsta representanterna från konunga huset, prins Erik och de små prinsessorna Margaretha och Märtha, var på plats i den kungliga logen. Vidare att det rådde en allmän förtjusning. Barnen applåderade välvilligt, till och med för öppen ridå och ibland var bifallet så livligt att musiken drunknade i jubelropen.
   Sången i allmänhet och Pelle Snyggs i synnerhet ansågs bra. Recensenten i Dagens Nyheter ansåg att hans gossröst var: "skör och ren i klangen /.../ sällan får man intrycket af något så godt och rent som den stämman gaf. Det var en hel liten andaktsstund att lyssna till [hans] enkla melodier". För svenska hem instämde i det allmänna berömmet.

   Den lätta, glada musiken, de klara, skära barnrösterna, de lifligt
   agerande små aktörerna och aktriserna, Svampmors, Krukfars, 
   Tvålgubbens och Borstefars pittoreska sagodräkter, allt bildade
   ett anslående helt, som icke kunde annat än tilltala både stora
   och små åskådare.

Aftonbladet uppfattade att barnen tyckte om Pelle och avskydde Snaskebybarnen och tillade att därmed var ju redan mycket vunnet med matinén . Recensenten i Stockholms Dagblad var i likhet med sina kollegor förtjust och menade att för vuxna var föreställningen roande i dubbel bemärkelse. För de kunde ju även njuta av skådespelet som utspelades i salongen. Det var ett nöje:

   Att iaktaga den lifliga rörelsen i en "minderårig salong", att höra
   de smattrande applåderna från hundratals små händer och de
   föga kascherade skrattsalfvorna /.../ är ett nöje, som man inte
   har alla dagar, och torde nog blott det vara en god valuta för ett
   biljettköp, förutsatt att man känner en aldrig så liten smula med
   de små.

Efter föreställningen hördes rop på författarinnan, som dock endast bugade sig från sin plats på parkett. Applåderna upphörde först när Prins Carl lämnade salongen med de alltjämt applåderande prinsessorna på armen, det var tecknet för allmänt uppbrott.
   Tolv år senare gav Skansens friluftsteater Pelle Snygg och barnen i Snaskeby. Regissör var Ivan Hedqvist, dirigent Chr. Sandqvist och rollerna spelades av barnamatörer och professionella. Det hotfulla vädret resulterade i att publiken inte var så stor, men förväntansfull. Föreställningen bedömdes som bra, publiken följde den med spänt intresse och de små amatörskådespelarna skötte sig briljant. Flera kritiker nämnde att Pelle darrade lite på rösten under sina solosånger, men var övertygade om att det skulle ordna sig när han fått lite mer scenvana. Recensenten i Stockholms-Dagblad betonade därtill att många av sånginslagen var ganska svåra.

   För att vara i en barnpjäs är sången inte så lätt att utföra. Där
   finns godt om modulationer och åtskilliga nummer äro
   flerstämmiga, så t. ex. slutkören "Lefve Pelle Snygg" som till och
   med är hållen i kanonform!

Barnpubliken på Skansen var i jämförelse med publiken på Operan betydligt mer välvilligt inställda till Snaskebybarnen. Kritikern i Dagens Nyheter skrev:

   Entréen av Snaskebybarnen, okammade, otvättade och 
   beklagligt ouppfostrade, stämde genast till sympati. Och ett glatt
   fnitter /.../ gav till känna att här fanns full förståelse.

Efter föreställningen hörde Dagens Nyheters kritiker hur publiken allvarligt diskuterade om var Snaskebybarnens avklippta hår kunde tagit vägen. Trots liten publik, premiärnerver och några droppar regn förutspådde recensenterna att Pelle Snyggs
renlighetsevangelium skulle dra publik till Skansens friluftsteater.

Aftonbladet, 1904-02-17; 1916-07-03
Dagens Nyheter, 1904-02-16; 1916-07-03
För Svenska Hem, illustrerad familjetidskrift, nr. 8, 1904-02-20
Social Demokraten, 1916-07-03
Stockholms-Dagblad, 1904-02-17; 1916-07-03
Stockholms-Tidningen, 1904-02-17; 1916-07-03