Näktergalen i Wittenberg

Hösten 1904 kom Näktergalen i Wittenberg ut i bokhandeln. Kritiken var ljum. Sven Söderman i Stockholms Dagblad anmärkte på huvudkaraktärens språkbruk.

   Den verklige Martin Luther skrädde, som bekant, icke orden och tvekade ej att gifva var sak det namn den tillkom.
   Men vi ha ingen anledning att antaga, att han bara för nöjes skull sade fula ord.

Recensenten i Aftonbladet instämde och tyckte att skådespelets dialog i likhet med andra stycken av Strindberg vanpryddes av grovheter. Arthur Möller i Nordisk Tidskrift anmärkte på liknande sätt att det vimlade av simpla och stinkande uttryck, men han menade att bakom dessa grovheter fanns Strindbergs mästerliga replikkonst.
   Trots motstånd från katolska kretsar fick Näktergalen från Wittenberg urpremiär på Bϋhne der deutschen Kϋnstlertheater-Sozietät 1914. Drygt tre år senare var det dags för svensk premiär på Svenska teatern. Dagen efter var kritiken överlag negativ. Flera uppfattade skådespelet som ett ytligt tablåstycke. Det var för fragmentariskt och osammanhängande. Huvudfiguren var så vagt tecknad att han försvann bland alla bifigurer och när han äntligen började skymta fram märkte man att det var en gammal bekant i ny dräkt – Mäster Olof. Förvisso hade Strindberg skapat en fartfylld dialog med skarpa repliker som susade kring öronen men hjältens språk uppfattades som överdrivet grovt och ohyfsat. Sven Söderman i Stockholms Dagblad skrev att: ”Strindbergs wittenbergska näktergal har en strupe, hvilken ibland ger föreställning om en kloak, som öfversvämmar”. Recensenten i Dagens Nyheter instämde och skrev att dialogen var en: ”formlig provkarta, på skällsord och mustigheter /…/ Och härvidlag blir både bibliotek och kloster och slottssalar till samma drängstuga”. Ernst Didring i Aftonbladet tyckte också att näktergalen var ovanligt ful i mun, men menade att språkliga grovheter som stötte svårt vid läsningen blev förmildrade när de presenterades i tidens dräkt.
   Att stycket ändå lyckades göra något slags intryck tillskrevs regissören Gunnar Klintbergs regi, Grabows dekorationer och Gösta Ekman som spelade Ulrich von Hutten och Tore Svennberg som spelade Doktor Faust. Den förstnämnde spelade med ”ungdomlig bravur” och den senare fick en att stundtals glömma att man satt på teatern.

Aftonbladet, 1917-01-27
Dagens Nyheter, 1917-01-27
Social-Demokraten, 1917-01-27
Stockholms Dagblad, 1917-01-27; 1917-01-28
Stockholms-Tidningen, 1917-01-27
Svenska Dagbladet, 1917-01-27