1902 kom Kronbruden ut i bokhandeln, den ingick i en volym som även innefattade Drömspelet och Svanehvit. Kritiken var blandad och mest positiva till just Kronbruden var J. A. Runström i Aftonbladet och Karl Warburg i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Runström var entusiastisk och förutspådde att det snillrika skådespelet skulle göra ett överväldigande intryck på scenen. Karl Warburg satte Kronbruden främst av volymens pjäser. Han trodde också att dramat skulle göra ett kraftigt intryck från scenen. Stycket hade en så mäktig stämning och det blåste en storslagen poetisk fläkt i det.
   Urpremiären på Konbruden gavs fyra år senare på Svenska teatern i Helsingfors. Förannonseringen i Hufvudstadsbladet tillkännagav att teatern hade lagt ner mycket pengar på scenografin och att det var teaterns egen dekorationsmålare P. Knudsen som målat de nya dekorationerna. Vidare att det var Harriet Bosse som skulle gästuppträda i titelrollen.
   Recensenten i Hufvudstadsbladet inledde med att konstatera att det var en enastående händelse med en urpremiär på ett stycke av Strindberg och där huvudrollen spelades av en så framstående ”Strindbergsinterpret” som Bosse. Trots att förväntningarna sålunda borde ha varit ganska höga var inte salongen fullsatt. Den närvarande publikens bifall var varmt och efter varje akt märktes ett ökat intresse. Enligt recensenten gjorde Kronbruden i likhet med de flesta av Strindbergs dramer ett betydligt starkare och mer fängslande intryck från scenen än vid en läsning. Publiken rycktes med av styckets intensitet och den sprakande, livfulla och folkliga dialogen. Fru Bosse var så briljant i sin rolltolkning av Kersti att hon till och med överträffade sig själv. Hennes framställning av såväl ångesten som den återvunna friden var övertygande och rörande vacker. Enligt recensenten var publikens rika bifall, som vittnade om förtjusning och tacksamhet, i främsta rummet avsett för Bosses rolltolkning.
   Nästan ett och ett halvt år senare var det svensk premiär för Kronbruden på Svenska teatern. Även denna gång spelade Harriet Bosse och Gunnar Wingård huvudrollerna. Flera recensenter Recensenten i Stockholms Dagblad tyckte att Strindbergs blandning mellan drömvärlden och den faktiska verkligheten var som i en saga av E. T. A. Hoffman. Han blev förvirrad.

   Det öfvernaturliga elementet tyckes här från början endast varit till för att symboliskt återgifva en ung kvinnas
   stämningar och själstillstånd, då hon står i begrepp att begå ett brott, samt hennes ångest och samvetskval efter
   dess utförande, men oförmodat drages hallucinationen in i handlingen, så att man alldeles icke vet hvar man är
   hemma, hvad som är fantasilif hos flickan och hvad som faktiskt eger rum.

Recensenten i Dagens Nyheter framhöll Kronbruden som ett av Strindbergs skönaste diktverk. Det verkade liksom Drömspelet som stora symfonier. Däremot var det ett drama som i många delar var svårt att iscensätta. I första akten gjorde den skarpa belysningen att stämningen och illusionen bröts. Varken Kersti eller publiken blev skrämda av Forskarlen och Vita barnet. Recensenten var förvånad över att en så pass van regissör som Castengren kunde tro att stämningen skulle stegras genom att ljuset vreds på. En snarlik uppfattning röjde August Brunius recension i Svenska Dagbladet. Han skrev att spökscenerna borde tonas ned, ju mindre påtagliga och mer antydda desto större verkan skulle de få på åskådaren. Något som blev uppenbart i kvarnkammarscenen när man hörde det osynliga barnets röst som svagt upprepade Kerstis ord. Då uppstod en effekt som: ”gaf en stöt äfven åt de hårdaste teaternerver”. Recensenten i Aftonbladet ansåg att synerna fick för stor plats. Forskarlen som ideligen dök upp ur en tjärn blev till slut ett störande moment, dessutom låg tjärnen alldelens för nära åskådaren.
   Överlag fick Harriet Bosse även denna gång uppskattande kritik. Recensenten i Dagens Nyheter får exemplifiera. Han skrev att Bosse bara blev bättre och bättre i takt med att föreställningen fortskred. Hennes diktion var som vanligt mönstergill. Gunnar Wingård som spelade fästmannen Mats rätt otacksamma roll hade ett gott grepp om den enfaldiga och trohjärtade figuren. Hans röst slog dock lätt över i det sentimentala.
   Lill-Klas i Stockholms-Tidningen skildrade publiken och deras reaktioner. Enligt honom var det tydligt att Strindberg var populär: ”ty publiken var nästan lika packad som på Södra teatern efter 1 januari och celebrerade dessutom skådespelet med en ingalunda föraktlig toalettlyx”. På parkett dominerade unga kvinnor och lämpligt utspridda bland dem märktes representanter från konstvärlden som Daniel fallström och Hjalmar Söderberg. Lyfte man blicken något så såg man i den högra logen Carl Larsson med sin hustru Karin. Beträffande publikens reaktioner rapporterade Lill-Klas att Jordegummans häxkonster redan i första akten fick publiken att rysa. En äldre herre sa till sitt sällskap att det var så ruskigt att han riktigt: ”frös utefter ryggen!” När vävstolarna började slå av sig själva, kvarnhjulet snurra i forsen och spisen fick liv var det en äldre dam som i rena förskräckelsen tappade sin kikare. Och när det döda barnet upprepade Bosses repliker var det lika tyst i salongen som under ett svårt balansnummer på Sveateatern. Lill-Klas konstaterade kort och gott att Kronbruden höll publiken i ett stadigt grepp ända fram till ridåfallet efter sista akten. Eller snarare ända fram tills ridån nästan gått ända ned, för när den kommit halvvägs var det många herrar som började ge sig iväg ut för att slåss om ytterkläderna i garderoben. En stor del av publiken stod dock kvar och applåderade och bland dem sågs Strindbergsentusiasten och Strindbergsdirektören August Falck som efter bästa förmåga angav takten.

 

Aftonbladet, 1907-09-16
Dagens Nyheter, 1907-09-15
Hufvudstadsbladet, 1906-04-24; 1906-04-25
Stockholms Dagblad, 1907-09-15
Stockholms-Tidningen, 1907-09-16
Svenska Dagbladet, 1907-09-15
Ollén, Gunnar, ”Kommentarer” i Kronbruden Svanevit, August Strindbergs Samlade Verk, 45, Nationalupplagan, Stockholm, 1990, s. 245-246