Final

Stort intresse för Final
Flera tidningar rapporterar om stort intresse inför premiären av Final på Dramatiska teatern i november 1888. I Stockholms Dagblad recenserar Claes Lundin, författare och tidigare medarbetare till Strindberg. Han påpekar att dramat funnits att läsa i boklådorna sedan 1885 och att det då också lämnades in till Dramaten utan att bli antaget. Efter att Benedictsson dött på sommaren 1888 hade det så återigen blivit inlämnat till teatern under förebådande att det hade omarbetats. Detta tyckte sig dock inte Lundin kunna märka något av.
   I sin recension gör han en noggrann kritik av pjäsens dramaturgi. Han finner då att första akten inte har någon ordentlig exposition, att den stora konflikten visserligen kommer i andra akten men då helt oförberett. Trots denna kritik medger han att där finns otvetydiga värden i såväl pjäs som i föreställningen.

Lovord till skådespelarna
Lundin tar sin uppgift som recensent på allvar och går inte bara på premiären utan även på fjärde föreställningen. Han kan rapportera att de spelande båda kvällarna ropas in flera gånger efter sista aktslut och har även själv mycket beröm för skådespelarnas insats. Den mycket populära herr Fredriksson, 'Frippe,' gör en övertygande bankdirektör Bruhn ¨med nerv¨  och herr Personne ett karaktärsfullt porträtt av den unge ironiska vännen. Den som får allra flest lovord är dock fru Dorsch- Bosin i den kvinnliga huvudrollen fru Bruhn.
   Lundin tycker att denna roll visserligen inte är helt trovärdig men ändå ¨ af god dramatisk verkan.¨ Han har stora lovord för fru Dorsch - Bosins gestaltning av den stora förändring hennes roll genomgår från första scenen till den sista.
    Full av beundran inför samma skådespelerska är även V. Sjöberg i Dagens Nyheter och beskriver hur hon i början framstår ¨ som en sminkad jollrande baldocka, som mjuk vax i den onda viljestarka makens hand som under tyngden af den förkrossande verkligheten förvändas till en ädel hängifven uppoffrande qvinna som med nästan sublim resignation böja sig, men inte brytes under de olyckor som drabba henne¨.

Benedictssons svaga verk
Ett par kritiker tycker inte att Final håller måttet i jämförelser med Victoria Benedictsson övriga verk. Den liberala Aftonbladets recensent , som rapporterar om en intresserad och kraftfullt applåderande publik på premiärkvällen, beskriver dramats figurer som skissartade och utan ¨fast mark under sina fötter, de lefva ej så som Ernst Ahlgrens öfvriga figurer lefva.¨
   Kritisk mot både pjäs och uppsättning är också signaturen -x-. i den konservativa Nya Dagligt Allehanda. ¨Dramatiska teatern hade gjort både oklokt och illa i att kompromettera en utmärkt och allmänt värderad författarinna genom att upptaga till spelning hennes svagaste, ja snart sagdt enda svaga verk.¨

En tidsspegel
Final var även recenserad i tidningen Vårt land. Där verkade den konservative litteraturkritikern och Svenska akademiens ständiga sekreterare, David af Wirsén. Han var en hård motståndare till det moderna genombrottets författare.
   I den recension av Final han skrev när det kom ut 1886 framgår att han läst dramat med stor respekt men också utan någon som helst respekt. Han lyckas ge ett tydligt erkännande av dramats kvaliteter och samtidigt vända det emot dess upphovsman, Benedictsson själv.
   I rollfiguren Saima - den unga kvinna som svärmar för bankdirektören Bruhn - ser han en representant för den nya tidens egoistiska kvinna. Hos henne finns ¨tidens kräftsjuka,¨ den libertinism som härstammar från Almqvists Det går an och som kommer till uttryck i den moderna tidens, hänsynslösa kärlekssyn. 
   Wirsén läser Final som en tidsspegel där man kan känna  igen sig ur livet utan att, ¨såsom annars tyvärr så ofta är förhållandet, något försök gjorts att peka ut enskilda personer.¨ Efter att ha erkänt dramats trovärdighet menar han dock att det skulle varit  mer ¨gripande om personerna varit anlagda i något större stil¨. Bankdirektören Bruhn t e x finner han gestaltad som en lättsinnig krabat och därför inte av något djupare intresse.
   Den enda personen i dramat som har något av storhet är fru Bruhn. Men hela hennes gestalt dras ner av att hennes plan att släppa sin man till den unga Saima. Denna plan väcker, enligt Wirsén, enbart misstro och är att betrakta som onaturlig och omoralisk. 

En spegel för Benedictsson
Wirsén avslutar sin recension med det som han ser som dramats styrka, att kunna spegla  ¨de manhaftiga författarinnor och qvinliga utmärktheter, hvilka ståta med sin Spencer, som för det första är i sig själv rätt otillfredställda,/.../ som koketterar med teorier om den fria kärleken, om böjelsens rätt, om pligtens och pligtlifvets trivialitet/.../ de här och där uppsnappa några moderna glosor /.../ ofta ej förstått vad saken gäller/ .../ äro medelmåttiga¨.
   Det var b l a detta Victoria Benedictsson hade emot sig under sitt liv -  från det konservativa lägret.

Aftonbladet, 1888 -12 -01
Dagens Nyheter, 1888-11-30
Nya Dagligt Allehanda, 1888-11-30
Vårt land, 1886-03-26
Stockholms Dagblad, 1888-12-05
Svenska Dagbladet, 1888 -11 -30