Disa

Disa inleds med en kort prolog som sammanfattar handlingen och därefter inträder Thor, Oden och Frigga. De nordiska gudarna konstaterar missnöjt att folket inte ärar dem varför de som straff ska drabbas av hungersnöd. I första akten är nöden ett faktum, folk dör som flugor.

Kungen i Uppsala beslutar på en riksdag att slå ihjäl allt onyttigt slödder som bara äter utan att göra nytta. För att blidka Oden ska gamla, handikappade och sjuka offras. När Jungfrun Disa på Venngarn får vetskap om beslutet framkastar hon en mycket bättre idé som hon vill delge kungen. Han vill gärna att hon ska berätta om sina kloka råd men genom en rad villkor försvårar han hennes ankomst till slottet. Hon får inte komma åkandes, ridandes, seglandes eller roende. Varken klädd eller oklädd, varken dag eller natt och varken under den tilltagande eller avtagande månens fas. Den kloka Disa klarar givetvis av det svåra uppdraget och presenterar sin lösning på hungersnöden. Hon anser att bönderna ska få varsin näve råg och sändas upp till Norrland för att söka sin utkomst. Varje år ska de återvända till Uppsala och betala skatt till kungen.

Messenius, Johannes, Disa, 1611