Wermlänningarne

Fredrik August Dahlgrens Wermlänningarne med musik av Andreas Randel och koreografi av Anders Selinder var en av 1800-talets största publikframgångar och den svenska pjäs som spelats mest genom tiderna. Nordensvan skriver att stycket sommaren 1913 hade spelats inte mindre än 1089 gånger på olika scener i Stockholm.    Premiären gick av stapel den 27:e mars 1846 på Kungliga Teatern. Intresset var stort och salongen utsåld. Följande dag meddelade recensenten i Aftonbladet att stycket inte bar vittne om någon större författartalang för scenen, men att det innehöll flera varma och vackra partier och att den värmländska kostymen fångade publikens intresse såsom en ”genretafla”. Recensenten i Post- och Inrikes Tidningar refererade på liknande sätt till den måleriska konsten. Han skrev att Wermlänningarne inte var en vanlig teaterpjäs utan flera olika ”taflor” med sorg och lust blandade om varandra. Med avseende på samtidsrepertoarens förkärlek för borgerliga dramer avvek Wermlänningarne. Det var mindre en vanlig pjäs utan mer ett national divertissement, varken tragedi, komedi eller lustspel, utan en sedemålning och en herdedikt för såväl öga som öra. Vidare medförde karaktärernas olika samhällsposition att skådespelet framstod som upplysande och demokratisk. Stycket visade att folk egentligen var ganska lika, i bondens bröst fanns samma känslor som i den förfinade herrens och beräkning, bakslughet och passioner fanns även i skogen.

   Det spelas i mången torpares hydda lika sublima, invecklade och fullständiga romaner, som någonsin i salongerna och
   boudoiren, och i känslornas finhet, upphöjdhet eller låghet, råder ingen skilnad, så vidt icke deruti, att de kanske hos
   allmogen sitta ännu mera oskiljeligt fast vid hjertrötterna, utgöra fullständigare dess hela lif, och således äro mindre
   lätta än hos de s.k. ”bildade”, att dölja, ännu mer att utplåna.

De värmländska folkmelodierna och danser som Fryksdalspolska, Jössehäradspolska, Halling och Skrälåt fick beröm av såväl recensenter som publik. Recensenten i Aftonbladet skrev att pjäsen förhöjdes av en: ”väl vald musik, deruti man får höra Wemlands vackraste vismelodier, äfvensom de wermländska nationaldansernas utförande, så medtog åskådaren af det hela ett ganska behagligt intryck”. Recensenten i Post- och Inrikes Tidningar som hade en snarlik uppfattning skrev följande:

   De både vackra och bizarra dansupptågen, lika ovanliga i andra orter, som svåra att utföra, fästa mycken
   uppmärksamhet. Hallingen och Jössehärads-polskan tillvunno sig också uthållande bravorop, af hvilka den större delen
   med rätta tillföll den omistlige Hr. Pettersson, hvilkens beundransvärda ”kast” åt alla väderstreck icke voro mindre
   lyckade, än hela hans maskering, hållning och aktion.

Wermlänningarne på Operan, 1920

Enligt Ernst Klein i Ord och Bild var de danser som publiken fick se tydligt präglade av den klassiska balettens syn på positioner, komposition och hållning. Balettmästaren Selinders version av Jössehäradspolskan, som på landet var en fri och nyckfull polska som dansades allt vildare under natten, var i Selinders version en betydligt mer ordningssam pardans med bestämda turer som varierades med ”lustiga språng” och ”bondaktiga” armsvängningar och stampningar. Folkdanskännaren Henry Sjöberg menar på liknande sätt att Selinder komponerade om Fryksdalspolskan på ett sätt som saknar motsvarighet i folkdansen.

Anders Selinder

Aftonbladet, 1846-03-28
Post- och Inrikes Tidningar, 1846-03-30
Nordensvan, Georg, Svensk Teater och Svenska Skådespelare, senare delen, 1918, s. 49
Nordmark, Dag och Sörenson, Margareta, Ny svensk teaterhistoria, band 2, 2007, s. 187, 190-191