Dubbeldramat Till Damaskus kom ut hösten 1898. Dramaturgiskt påminner första delen om Lycko-Pers resa. Den Okände ger sig i likhet med Lycko-Per ut på en lärorik resa för att nå en djupare insikt om sig själv och livet. Vidare är den visuella kompositionen cirkulär i båda dramerna. Huvudkaraktärernas respektive resor börjar och slutar på samma plats; Lycko-Pers i kyrkan och Den Okändes i gathörnet. Om denna cirkelkomposition skrev Strindberg följande till Geijerstam:
Konsten ligger i kompositionen, som symboliserar ’Gentagelsen’ Kierkegaard talar om; handlingen rullar opp sig
framåt mot Asylen; där törnar den mot ’udden’ och så spjärnas det tillbaka, pilgrimsfärden, bakläxan,
oppätningarne; och så börjas nytt på samma plats där leken slutar och där den började. Du kanske ej märkt huru
scenerierna rulla opp sig baklänges från Asylen, som är ryggen i boken vilken sluter sig och sluter in handlingen.
Eller som en orm den där biter sig i stjärten.
Det var också Strindbergs experimenterande med formen som överraskade och fascinerade recensenterna. För att kunna förmedla Den Okändes inre själsliga upplevelser till publiken måste han överge den realistiska estetiken och skapa en sorts transparens. Han gjorde rum och karaktärer gränslösa och lät dem glida in i varandra. Tor Hedberg berörde detta fenomen i sin hyllande recension i Svenska Dagbladet. Han skrev att Strindberg hade skapat en originell och ny form som var någonstans mitt emellan dröm och verklighet. Han hade lyckats:
sammansmälta dikt och verklighet, upplefvelse och hallucination till ett helt, där gränserna mellan de båda
världarna, tankens och verklighetens, den inre och den yttre, äro bortfallna, så man icke vet, hvar den ena slutar
och den andra tager vid.
Vidare ansåg Hedberg att den andra delen inte gav något egentligt nytt i förhållande till den första. Han tyckte dock att scenerna kring guldmakarbanketten var mästerliga.
I bokförlagets förhandsannonsering stod det att Till Damaskus var en fortsättning på de självbiografiska romanerna Inferno och Legender. Den sammankopplingen gjorde också flera av recensenterna. Det medförde att de i mer eller mindre grad läste dramat som en självbiografisk skildring. Till Damaskus blev en slags epikris över Strindbergs psykiska hälsotillstånd som antogs kunna ge besked om huruvida han var sjuk eller frisk? Alfred Lindkvist i Stockholms-Tidningen menade i likhet med Hedberg i Svenska Dagbladet att Till Damaskus visade att Strindberg inte längre var den: ”sjuke skalden”, som i feberyrsel kvider fram sina kval”. En liknande uppfattning hade Edvard Alkman i Dagens Nyheter. Enligt honom klargjorde Till Damaskus att Strindberg lämnat sitt psykiska kristillstånd och fått distans till sina upplevelser. En helt annorlunda uppfattning hade Jacobine Ring i Nya Dagligt Allehanda som menade att Till Damaskus var ett infernodrama och att Strindberg fortfarande var ”psykiskt sönderriven”.
Två år efter den tryckta utgåvan var det premiär på den första delen av Till Damaskus på Dramaten. För regin stod Emil Grandinson, fonderna var målade av Carl Grabow och huvudrollerna spelades av Ulf Palme och Harriet Bosse. Eftersom dramat hade 17 tablåer och handlingen till stor del byggde på diktarens inre upplevelser var det inte så konstigt att de scentekniska lösningarna fick stort utrymme. Recensenten i Dagens Nyheter skrev att iscensättningen av Till Damaskus varit en utmaning för regissören Grandinson och scenografen/ljusmästaren Scholander. De hade experimenterat med bilder: ”som ur en stark kamera skulle projiceras på en transparent fond”. Metoden hade dock bedömts som alltför riskabel och därför fått överges till förmån för målade perspektivfonder. Vidare hade man gjort en scen på scenen. Bakom prosceniet, vid första kulissparet, fanns ett inre proscenium som var format till en mur och mitt i den var det en valvöppning. Ovanför scenen fanns det en stjärnhimmel. Bakom valvöppningen i det inre prosceniet fanns en bred trappa som ledde upp till en inre förhöjd scen. Vid tablåförändringar mörklades scenen och fonden som skulle bytas ut hissade upp och den nya fälldes ned. Changemangen gick på några få sekunde och sedan kunde scenen återigen stråla i ljus och handlingen fortgå. Samtliga kritiker berömde med vilken snabbhet changemangerna gjordes.
Att spelscenen skjutits i bakgrunden påverkade publikens perception. Recensenten i Aftonbladet skrev att scenbildens djup inte bara gjorde de uppträdande gestalterna mindre, utan i samverkan med ljussättningen, ett slags obestämt halvljus som dämpade konturerna och lät deras ansikten ligga i skugga, frambringades ett intryck av en feberhallucination. Recensenten i Svenska Dagbladet hade en liknande upplevelse och menade att det som utspelades på scenen framstod som overkligt. Recensenten i Vårt Land var inne på samma spår. Han upplevde att skådespelarna/rollerna var höljda i en slags dimma som stundtals gjorde dem overkliga, snarare än människor framträdde de som ”mannequiner”.
Till och med hufvudpersonerna i stycket äro blott i viss mån verkliga. Det omflyter dem en egenartad nimbus,
man ser dem dunkelt som voro de höljda i blott halft genomskinliga slöjor, bakom hvilka föga mer än konturen
skönjas. Ansigte mot ansigte skådar man dem ej, blott som i en spegel och i ett mörkt tal.
Samtliga recensenter bedömde Grandinson och Scholanders scentekniska lösningar som briljanta. Vidare ansåg de att avståndet mellan åskådarna och den inre scenen skapade en slags overklighetseffekt som harmonierade med dramats ovanliga form.
Bortsett från det rent scentekniska var kritiken däremot inte lika genomgående positiv. Recensenten i Aftonbladet ansåg att föreställningen gjorde ett starkt intryck på åskådaren, men att det var ett intryck av pinsam art. Recensenten i Post- och Inrikes Tidningar hade en liknande uppfattning och skrev att totalintrycket var ”entonigt pinsamt”. Och i likhet med flera andra framhöll han att Till Damaskus var ett drama som tjänade på att läsas. August Palme och Harriet Bosses rolltolkningar fick överlag ett ganska svalt mottagande.
Positiva var recensenterna i Svenska Dagbladet och Stockholms-Tidningen. Den förra skrev att det var länge sedan Dramatiska teatern gett en så helgjuten föreställning och den senare att föreställningen med all säkerhet skulle omnämnas med heder i teaterns historia. Recensenten i Stockholms-Tidningen tyckte också August Palmes framförande av huvudrollen var av yppersta klass.
Totalbilden af hans tolkning af ”Den okände” utmärkte sig för en genomkomponerad helgjutenhet, en behärskad
intensitet utan spår till affektation eller deklamatoriskt prål. Hans framställning värmdes af sann innerlighet, af
genomträngande djup och en underström af lyrisk stämningsfullhet, som han stundom på verkningsfullaste vis lät
bryta fram i full glöd. /…/ Spökstämningar och feberfantasier, fjärrsyner och aningar /…/ åskådliggjordes likaledes
med suggestiv omedelbarhet och intuitiv styrka.
Flera rapporterade att publiken var ganska reserverad. Recensenten i Vårt Land skrev att det efter första akten inte var en hand som rörde sig till applåd och efter de följande var det bara matta applåder som hördes. Efter sista aktens ridåfall kom dock ett ganska livligt bifall. Recensenten i Dagens Nyheter menade tvärtom att publiken följde styckets fem akter mycket uppmärksamt och efter varje aktslut framkallades huvudrollsinnehavarna Palme och Bosse.
Den andra delen av Till Damaskus hade svensk premiär den 9:e december 1924 på Lorensbergsteatern i Göteborg. Recensenten i Göteborgs-Posten, som tyckte att föreställningen var en total förvrängning av pjäsen, höll en liten skriftlig lektion om regissörens roll visavi författarens text. Inledningsvis framhöll han att Strindberg var Sveriges störste författare: ”ett geni av världsmått”. Följaktligen borde en regissör underordna sig Strindbergs ord och bildspråk. Det hade inte Knut Ström gjort, uppenbarligen respekterade han varken Strindbergs scenerier eller akter. Recensenten påminde läsaren om att Strindberg själv i sitt ”Memorandum” varnat för just subjektiva regissörer som ”exercerat och tröskat sönder pjesen”. Recensenten hade redan vid den första tablån fått en ”chock”. I dramat kallade Strindberg tablån för ”utanför stugan”. Den skulle, enligt författaren, visa en terrass med ett synligt boningshus och en landsväg som gick uppåt scenen. I fonden en barrskog och i förgrunden blommor. Allt i fullt solljus. I denna scenbild möter dominikanern modern och de för ett intimt samtal. Det som åskådaren fick se i Knut Ströms föreställning var något helt annat.
Ett par himmelsblåa skynken med mörkare kors på, mellan dem ett förgyllt galler, framför skynkena, med ryggen
åt åskådarne, ett par rader munkar och nunnor, mumlande något slags litania till tonerna från en osynlig orgel.
Några korgossar skrida över scenen med tända ljus, efter dem dominikanern, som kliver upp på en pall vid gallret,
med ryggen åt modern som ligger utanför.
Och i denna inkonsekventa stil fortsatte det. Samtidigt som karaktärerna talade om solskenet vilade det en grågredelin slöja över de talandes huvuden. Recensenten i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning hade en liknande uppfattning. Han skrev att: ”[d]et fanns i hela föreställningen ingenting eller åtminstone mycket litet kvar av Strindberg själv”. Vidare att det dubbelgångaraktiga och mystiska gick förlorat i Knut Ströms allt för abstrakta iscensättning. Recensenten i Svenska Dagbladet var mer uppskattande och tyckte att stycket passade Knut Ströms regifantasi. Vidare att pjäsen framfördes i den stil som sedan några år var karaktäristisk för Lorensbergsteaterns Strindbergstolkningar – en orealistisk stil med en viss högtidlighet i spelet och en scenografi som inskränktes till enkla sättstycken och en nästan slät fond som ljus och färgdimmor gled över. Det man bevittnade var vackert och fantasifullt om än inte en hel seger. Recensenten i Göteborgs Morgonpost var än mer förtjust och tyckte att scenbilderna var enastående i sin expressiva färg- och stämningsverkan. Därtill var Georg Blickingberg som Den Okände och Elsa Widborg som Damen bra. Han lyckades som aldrig förr med patos och nyanseringskonst och hon var ypperlig i sina lynneskast.
Ulrika Lindgren
Aftonbladet, 1900-11-20
Dagens Nyheter, 1900-11-20; 1924-12-11
Göteborgs Morgonpost, 1924-12-10
Göteborgs-Posten, 1924-12-10
Nya Dagligt Allehanda, 1900-11-20
Post och Inrikes Tidningar, 1900-11-20
Stockholms-Tidningen, 1900-11-20
Svenska Dagbladet, 1900-11-20; 1924-12-10
Vårt Land, 1900-11-20
Ollén, Gunnar, "Kommentarer" i
Till Damaskus, Strindbergs Samlade Verk, Nationalutgåvan, 39, Stockholm, 1991, s. 429, 438-442
Radioteatern, 2012-01-01,
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=965&grupp=16771
August Strindberg (1849 - 1912)
Faksimil
Bearbetningsbar text (Word)
