Sylvi

En vinterkväll i januari 1891 var Svenska Teatern fylld från golv till tak. Alla biljetter till salongen, ståparterr och orkesterplatser var utsålda. Spänningen var stor för det skulle bli urpremiär på Minna Canths helaftonsskådespel Sylvi. Både teaterkritiker och publik måste nästan omgående ha insett att de deltog i en teaterhändelse som skulle gå till historien. Kritiken var översvallande och publiken i det närmaste hejdlös i sina ovationer.
   Recensenten i Nya Pressen skriver att Helsingforspubliken hade fått uppleva en sensationspremiär. Recensenten i Hufvudstadsbladet hade en liknande uppfattning och skriver att det var sällan, om någonsin, som publiken fått bevittna en så storartad framgång på Svenska teatern. Canth visade återigen prov på sitt mästerliga dramatiska sinne och tekniska skicklighet. Sylvi var ett starkt realistiskt verk, en analys av en kvinnosjäl, som gjorde djupt avtryck. Den första akten, som andades dockhemsstämning, hade en briljant exposition. Den andra aktens bal som var episodiskt uppbyggd gav ett mer oroligt intryck. Och även om peripetin i tredje akten inte var riktigt psykologiskt förberedd och tempot i den fjärde aningen för trögt så hade de en stor dramatisk verkan. Båda kritikerna framhöll att den svenska skådespelerskan Julia Håkansson firade triumfer i den ansträngande rollen som Sylvi. Det var en mästerlig prestation av första klass.
   Canth fångade uppenbarligen åskådarens intresse från början till slut. Recensenten i Hufvudstadsbladet skriver att hon höll publikens nerver i en jämn och stigande spänning som kulminerade i tredje aktens nervskakande och upprörande förgiftningsscen. Efter första akten utbröt smattrande applåder och fyra inropningar. Bifallet stegrades med varje akt. Publiken applåderade, stampade och ropade in skådespelarna ett flertal gånger. Allt som allt fick ridån gå upp trettiotre gånger, något som var mycket ovanligt på Svenska Teatern. Publiken ropade även på Minna Canth men fick beskedet att hon inte fanns på teatern.
   Samma år fick även den svenska publiken se Sylvi. Sommaren 1893 anlände Arppe med sitt svensk-finska sällskap till Härnösand. Kritikern i Härnösandsposten gjorde inte någon närmare granskning av dramat, men skriver att Ida Brander var bra i rollen som Sylvi. Den fullsatta salongen gav sitt rikliga bifall. Ett par dagar senare nådde gästspelsturnén Sundsvall. Även här fick Ida Brander beröm för sitt glänsande och mästerliga framförande. Kritikern i Sundsvallsposten menade att det var en lättnad när ridån gick ner efter sista akten och applådstormarna bröt ut eftersom det väckte åskådaren ur det paralyserande tillstånd som skådespelet skapade.
   Framåt hösten kunde publiken i södra Sverige se Sylvi med Julia Håkansson i huvudrollen. Kritikern i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning rapporterade från föreställningen i Helsingborg. Han ansåg att skådespelet trots ett par longörer och svagheter var mycket gripande. Till svagheterna räknade han fjärde akten. De tre föregående framstod som enkla och dramatiskt välgjorda medan den fjärde var som ett pålappat femte bud, se hur mörderskan straffas. Recensenten menade inte att den skulle strykas, utan snarare att Julia Håkansson skulle tona ner sitt spel. I övrigt var hennes tolkning av Sylvia briljant. Starkast var förgiftningsscenen: "Man formligen fattades af ångest, fullständigt glömmande, att det icke var värklighet. /.../ [E]n lysande prestation av högsta rang". Och att skådespelet gjorde starkt intryck bekräftas av att en dam på parkett svimmade under pågående föreställning. Publiken var entusiastisk och ropade efter varje aktslut på Julia Håkansson. Turnén med Julia Håkansson kom att hyllas genomgående. Recensenten i Dagens Nyheter som såg föreställningen i Uppsala var hänförd. Han skriver att Sylvi var en succé som med all säkerhet skulle leva längre i vår dramatiska konsthistoria än mängden av de framgångar som huvudstadspubliken fick uppleva.
   Drygt ett år senare var det äntligen stockholmspublikens tur att få se det omtalade skådespelet. Kungliga Operans salong var i det närmaste fullsatt och i publiken sågs representanter från Stockholms litterära och konstnärliga grädda. Recensenter och publik fascinerades av Julia Håkanssons mästerliga framförande. Georg Nordensvan skriver att: "[D]enna prestation tillhör det allra bästa modern svensk skådespelarkonst åstadkommit och det bästa vi på många år sett på någon stockholmsscen". Recensenten från Dagens Nyheter stämmer in i hyllningen och skriver att Håkansson ger karaktären liv och färg, kött och blod. Efter förgiftningsscenen när Sylvi ligger på golvet och vrider sig i samvetskval med ansiktet dolt i en kudde för att slippa höra makens dödsrosslingar bröt en åska av bifallsyttringar ut. Det var som om publiken tävlade om att skänka Håkanssons konstnärskap sitt fulla erkännande. Det var ett konstnärskap som saknade motstycke på Stockholms scener. Efter föreställningen hörde recensenten den utströmmande publiken kommentera hur hemskt stycket var, något som han menade att Minna Canth och hennes förebild för huvudrollen fick ta åt sig av. Men han hörde även kommentarer om fru Håkansson utmärkta skådespel och funderingar om varför hon inte var på Dramatiska teatern.

Aftonbladet, 1894-12-11
Dagens Nyheter, 1893-11-24, 1894-12-11
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1893-09-20
Hufvudstadsbladet, 1893-01-23, 1893-01-24
Härnösandsposten, 1893-06-21
Nya Pressen, 1893-01-24
Sundsvallsposten, 1893-06-23
Sundsvalls Tidning, 1893-06-26
Uppsala Nya Tidning, 1893-11-22, 1893-11-27