Svanehvit

Svanehvit kom ut i en volym tillsammans med Kronbruden och Drömspelet 1902. Kritiken var positivt överraskad av den ljusa och älskliga tonen. Svenska Dagbladets Mæterlinck-kännare Tor Hedberg var överförtjust.

   Det är en ofta förtjusande sagoton och stämning öfver det lilla stycket, en dialog full av poesi, fantasi
   och lekfullhet, nyckfull och öfverraskande, och hela sagosceneriet är gjordt med mästarhand.

Karl Warburg i Göteborgs handels- och Sjöfartstidning framhöll den skickligt konstruerade dialogen. Han ansåg att Strindberg med överlägsen skicklighet lyckats träffa den äkta sagotonen. Han hade skapat nytt och inte minst blev det tydligt i dialogens: ”ömsom kraftfulla, ömsom veka skönhet”. Till och med Carl David af Wirsén i Vårt Land var positiv. Han menade att sagospelet var ett: ”ljust intermezzo i en diktning som eljest blifvit alltmer bizarr, godtycklig och disharmonisk”.
   Urpremiären av Svanehvit gavs på Svenska teatern i Helsingfors 8 april 1908. Strindberg hade lagt till några scener med den unge kungen för att det skulle bli ett helaftonsstycke. Att det var en stor händelse i Svenska teaterns historia klargörs av att teatern redan vid spelårets början framhållit Svanehvit med Sibelius musik som repertoarens remarkablaste nyhet. Förväntningarna var sålunda högt ställda och på premiärkvällen var allt utsålt. Recensenten i Hufvudstadbladet var fängslad av föreställningen. Han skriver att Sibelius musik i allra högsta grad bidrog till stämningen och att den klingade så vackert att man önskade dubbelt så många nummer. Vidare att Knudsens dekoration var mästerlig.

   Det låg sagostämning öfver det hela och alla de tekniska svårigheterna – blommorna som öppna och sluta sina
   kalkar, fågeln som med tunga vingslag flyger öfver scenen, de ömtåliga afvägda belysningseffekterna m. m. –
   hade öfvervunnits på ett förträffligt sätt.

Publiken var förtjust och bifallet livligt.
   Drygt ett halvår senare var det svensk premiär på Intima teatern. Recensenten i Aftonbladet skrev att det var en glädje att se Svanehvit och framhöll i likhet med flertalet andra att eleven Fanny Falkner var ypperlig i huvudrollen. Hon var jungfrulig, prinsesslik och blid. Hennes tal var dämpat och spelet fyllt av lugn poesi. Recensenten i Svenska Dagbladet hade en liknande uppfattning och menade att fröken Falkner gav en rik illusion om drömprinsessan. Recensenten i Stockholms Dagblad instämde i berömmet och menade att Falkner gav en obeskrivligt ljuv föreställning om prinsessan Svanehvit och att hennes uppfattning var riktig och okonstlad. Negativ var däremot recensenten i Dagens Nyheter. Han ansåg att Falkner befann sig på elevstadiet. Hon läste rollen som en läxa, allt var inlärt och det var bara ibland som hon lyckades förmedla en levande ton.
   Flertalet recensenter uppfattade att det lilla sagospelet grep publiken. Enligt recensenten i Stockholms-Tidningen smittade skådespelarnas hängivenhet av sig på åskådarna så till den grad att den översåg med den lilla teaterns bristfälligheter. Recensenten i Stockholms Dagblad blev från första scenen som barn på nytt. Det var inget konstigt att en påfågelns stjärt kunde speja med hundra ögon, att speglar kunde se och hjälmar tala. Det framstod som naturligt att en fallande fjäder förvandlades till en nyckel som kunde öppna gyllene grindar så att älskande kunde förenas. Recensenten i Aftonbladet som förutspådde att Svanehvit skulle ge Intima teatern många fulla hus blev sannspådd. Under de kommande två åren gavs den150 gånger och den blev en av Intima teaterns största framgångar.