Stora landsvägen

Stora landsvägen kom ut i november 1909. Recensenterna var positiva. Sten Söderman, i Stockholms Dagblad, tyckte att scenerna mellan Jägaren och Japanen i Tofeth var bland det vackraste som Strindberg skrivit. Recensenten i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev att Stora landsvägen var en gripande bekännelseskrift och en dikt om livets intighet. Gunnar Löwegren i Arbetet kallade pjäsen för ett ”mästerverk”.
   Sten Söderman tyckte att det var uppenbart att människor och situationer från det verkliga livet tjänat som förlagor för dramat. Per Hallström som inte heller hade några problem med att identifiera åtminstone en av förlagorna skrev en mycket upprörd artikel i Svenska Dagbladet. Han menade att krematoriescenen, där Jägaren hånar en död fiende, var en tydlig attack mot Gustaf af Geijerstam. Hallström påminde läsarna om att det inte var första gången som Strindberg kränkt Geijerstam. Det hade han även gjort i Svarta fanor vilket, enligt Halllström, varit en bidragande orsak till hans hjärtbesvär. Och att Strindberg nu när Geijerstam var död ändå fortsatte att skända honom var ett hederbrott.
   Stora landsvägen hade urpremiär i februari 1910 på Intima teatern. Strindberg som alltid var intresserad av sina verks framförande på scenen var med på generalrepitionen. Han satt högst upp på parkett i den svagt upplysta salongen: ”ensam och sluten som alltid”. Mellan akterna bröt han upphetsat in gav aktörerna noggranna instruktioner. Och har man en gång hört honom vid en generalrepetition förstår man med vilken entusiasm skådespelarna framför hans verk. (NDA)
   Samtliga kritiker ansåg att dramat var bättre som läsdrama än iscensatt föreställning. Recensenten i Aftonbladet skrev att de scener som redan vid läsningen verkade som osammanhängande drömscener, men som bars av hög poetisk skönhet, inte blev bättre när de iscensattes och i synnerhet inte när scenen var så liten som Intima teaterns. Daniel Fallström i Stockholms Tidningen var av samma uppfattning. Enligt honom var Stora Landsvägen uteslutande ett läsdrama och som sådant både intressant och gripande. Vera von Kraemer i Social Demokraten skrev att det var: ”skada att man inte fått ”Stora landsvägen” uppläst av August Lindeberg.
   Sålunda är det inte särskilt förvånande att recensenterna tyckte att premiären blev en besvikelse. Recensenten i Stockholms Dagblad skrev följande:

   Blotta tanken på att giva ett sådant verk på den primitiva Intima teatern med dess obefintliga små resurser för
   konstnärlig framställning var dödfödd och resultatet var det väntade. För den som njutit Strindbergs dikt, var det
   plågsamt att se och höra hur den till större delen bortfuskades. Skådespelarna äga icke den vokala utbildning,
   den förmåga att hantera språket som ett instrument, vilken här är en nödvändig förutsättning för att inte allt skall
   falla till jorden. Särskilt svårt var det med de sköna monologerna som Falck framförde med en torr röst utan
   poetisk uppfattning.

Samtliga kritiker var negativa till Falcks rolltolkning. Fallström menade att en mer lam och flegmatisk jägare än Falcks fick man nog leta efter. Hans entoniga deklamation, det fanns inte en skiftning i stämman, framkallade samma effekt som sömnpulvret Veronal. Kraemer hade en liknande upplevelse. Falck lyckades inte förmedla den vackra och högstämda lyriken i dramat. ”Hans torra, oinspirerade, visserligen tydliga, men underligt gomtjocka organ passar /…/ inte för den ljusa naturlyriken”. Verdier var den enda skådespelaren som fick beröm för sin rolltolkning av japanen.
   Flera framhöll att scenografin var lyckad. Man hade endast fonddekorationer och på sidorna hängde veckade plyschkulisser i en dämpad mörkröd ton. Fallström skrev att flera av fonderna var riktigt bra och i synnerhet ”Vid sista grinden” och ”Mörka skogen”. Och han förutspådde att den okände dekormålaren Harry Dahlström skulle få en ljus framtid.
   Recensenten i Nya Dagligt Allehanda menade att det var lätt att gissa sig till vem som varit rollporträttens modeller i verkligheten. Vidare att gissandet med all säkerhet skulle bli en kär sysselsättning för såväl den litterära som skvallersjuka publiken. I ett fall behövde dock inte publiken tvivla på vem det var som stått modell. Kraemer skrev följande:

   I jägarens ensamma scen vid krematoriet, där Strindberg säger sitt bekanta: ”När jag klädde av dig dog du
   Avgudadyrkare! Det var ditt namn, din karaktär! Man tvangs att dyrka din kusliga gemål, dina avskyvärda barn …”
   fingo dessa ord en ännu tydligare adress genom att orden ”D i t t Medusahuvud” slungades fram. De återfinnas
   icke i boken, utan måste ha tillagts för att man ej skall vara i tvekan om vems grav det spottas på.

Romanen Medusas hufvud var Gustaf af Geijerstams mest kända verk. Salongen var fullsatt och i enlighet med den premiärritual som var gällande på Intima teatern kom applåderna först efter föreställningens slut.

Ulrika Lindgren

 Lyssna på Radioteaterns uppsättning av Stora landsvägen