Sanna kvinnor

Tre gånger har Sanna kvinnor spelats på Dramaten. Efter urpremiären 1883 kom pjäsen åter upp på repertoaren 1918. Sjuttio år senare, 1988, sattes den upp igen. Recensionerna av dessa olika uppsättningar visar hur Lefflers drama i olika tider väckt frågor inte bara om vad som är sann kvinnlighet utan också om manligt beteende. 
   
Anne Charlotte Leffler 1883
I recensionen i Dagens Nyheter 1883 påmindes läsarna om att Anne Charlotte Leffler redan var känd för flera "andra litterära alster". Recensenten menade förmodligen novellsamlingen Ur lifvet som kommit ut året innan.  
   I själva verket var Leffler redan en erfaren och mycket spelad dramatiker. Hon hade redan fått fyra pjäser antagna och spelade på stora scener i Stockholm. När hennes första pjäs Skådespelerskan hade premiär på Dramaten 1873 ropade den förtjusta publiken efter sista ridåfallet på författaren för att få frambära sina hyllningar. De fick då besked om att inte ens direktionen visste vem det var som låtit lämna in manuset. 
   Leffler valde uppenbarligen att först debutera som skönlitterär författare fastän hon redan hade så stora framgångar som dramatiker. Det var ännu på 1870 talet svårt för en kvinna att framträda öppet som professionell dramatiker. Fredrika Bremers namn spreds redan i mitten av 1800 talet över världen som författare till den ena bästsäljaren efter den andra. Vid samma tid verkade hennes kvinnliga kolleger vid teatern alltid under pseudonym. 

Applåder och hyssningar
Två av Lefflers pjäser gavs samtidigt. Först spelades enaktaren En räddande engel , en bearbetning av Lefflers omtyckta novell En bal i sociteten. Den uppskattes väldigt av publiken som applåderade och ropade in skådespelarna gång på gång. Sanna kvinnor fick emellertid inte ett lika tveklöst mottagande. Det var bifall efter första akten medan de efterföljande fick ett blandat mottagande. Flertalet åskådare applåderade medan " en del hysjningar äfven förnummes". När publiken ville applådera författaren tillkännagavs " att denne inte var närvarande på scenen(GHT )". Leffler kunde inte som sina manliga kolleger gå ut på scenen och ta emot publikens hyllningar.

Ett berömvärt syfte
Lefflers syfte med Sanna kvinnor uppskattades. I Nya Dagligt Allehanda  stod: "I Sanna qvinnor gisslas på ett lika kraftigt som välbefogadt sätt det falska ideal, som männens låghet och sjelviskhet uppställt för sann qvinlighet..."  I Stockholms Dagblad karakteriserades Lefflers nya pjäs som " ett djuptänkt skådespel" där "männens lättsinne och orättvisa mot qvinnan" kritiserades. Men man uppfattade inte bara en kritik mot männen utan också mot kvinnorna själva för deras "alltför stora eftergifvenhet mot männnens själfviskhet (SD)".
   En annan recensent såg att två lyten hos kvinnor gisslades av författarinnan: "den viljelösa, slappa undfallenheten och den temligen utbredda uppfattningen, att män, som äro utsväfvande, derigenom blifva mer intressanta och älskvärda". Man uppfattade allmänt att samtidens norm för kvinnlighet kritiserades. Karl Warburg menade att dramat ställde upp två konträra perspektiv: en "gammaldags syn på sann qvinnlighet  och en ny tids syn" på kvinnan som självständig individ. 
  Leffler kritiserades emellertid även för sitt tydliga uppsåt med Sanna kvinnor. En recensent menade att hon " allt för eftertryckligt betonat åtskilligt af hvad hon velat framställa" och en annan att hennes "konstnärliga förmåga stannat något efter hennes berömvärda syften(GHtT)". i Dagens Nyheter skrevs att pjäsen hade flera "effektscener" men att den också innehöll "någon uttänjdhet".
   Där fanns även en kritik mot personteckningen som inte ansågs verklighetstrogen. Bertha sågs som en abstraktion och männen i dramat alltför överdrivet gestaltade.  Karl Warburg tog Leffler i försvar. Han menade att den själviske och lättsinniga fadern, Pontus Bark, var " ett avskum, inte helt ovanlig" och hans svärson Wilhelm var " en högst vanlig figur". Hans kollega i tidningen höll med:  "... man behöver blott öppna ögonen och se sig omkring litet, för att i hvilket samhällslager som helst finna deras motbilder i stort antal (GHT)."

Ett gammalt indignationsdrama 1918
År 1918 sattes Sanna kvinnor upp på Dramaten på begäran av Emil Hillberg, en av teaterns ledande aktörer. Han skulle sluta på teatern och till avskedsföreställningen valde han att få göra en av sina glansroller från 1880 - talet: Pontus Bark.
   Hillberg fick lysande recensioner. Daniel Fallström tyckte sig i " den blekfeta herre, som inte tvekar att uppoffra hustru och barn för att betala sina spelskulder, träffa på en gammal bekant(ST)." Han tyckte dock att Hillberg för sitt avsked kunde han valt en inte så maläten pjäs.
   Bo Bergman undrade också över Hillbergs pjäsval som han beskrev som en av  " Tendensdiktens herbarieblommor." Sanna kvinnor, menade han, var ett gammalt indignationsdrama och inte heller skrivet av ett geni utan av "en upprörd feminist som predikar (DN)."  
   I Bergmans beröm över Hillberg kom Leffler och hennes gestaltning av rollfiguren till korta: "Författarinnan har gjort honom till ett ohjälpligt skadedjur, skådespelaren gör att man i alla fall kan skratta åt skadedjuret".    Bergman kritiserade den alltför uppebara tendensen -dramat skulle vara underhållande.

Alla sanna kvinnor stannar
105 år efter urpremiären kom så Sanna kvinnor återigen upp på Dramaten. Denna gång i regi av Gunnel Lindblom och scenografi av Gunilla Palmstjerna - Weiss. De största stockholmstidningarna, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, hade nu ett helt annat perspektiv på Lefflers indignationsdrama. Tove Ellefsen jämförde Nora i Ett Dockhem med Bertha och konstaterade - "Alla sanna kvinnor stannar(DN)." 
   För Ingvar Björkstén framstod Leffler i Sanna kvinnor som Strindbergs motpol. "Vad som bjuds är nämligen en kvinnas syn på mannen i vilken i bitsk överdrift väl mäter sig med den syn Strindberg utvecklade på kvinnan". Recensenterna greps av hur fru och herr Bark gestaltades på scenen. Den senare beskrevs som en karikatyr: "Dock ger Axel Düberg den aningslöst dumdryga knodden en viss trubbig rondör( SVD)." Tove Ellfsen såg hur Margareta Byström och Axel Duberg som makarna Bark genomspelade "en ritual de bägge kan så väl och som ingen av dem kan eller vill bryta". 
   I 1988 års recensioner blev inte publiken alls nämnd. Att notera dess högljudda bifall och kritik, som var självklart hundra år tidigare, var inte längre recensenternas uppgift. Eller hördes inte längre publikens reaktioner på Dramaten? Att den gav Sanna kvinnor sitt bifall märktes dock tydligt. Publiktrycket var starkt och pjäsen gavs i 60 föreställningar. Kvinnor kände igen sig i den hundra år gamla  pjäsen och ville se den om och om igen. Uppsättningen filmades några år senare för TV.

1974 på TV-teatern
1974 iscensatte regissören Stig Ossian Ericson Sanna kvinnor för SVT:s teater. Rollen som den lojala hustrun spelades av Gun Wållgren och den radikala dottern Bertha av Lena Granhagen.

Dagens Nyheter, 1883-10-15, 1918-10-30, 1988-01-24
Göteborgs Handels och Sjöfartstidning, 1883-10-18, 1883-12-14, 1885-04-30
Nya Dagligt Allehanda, 1883-10-15
Stockholms Dagblad, 1883-10-16
Stockholms-Tidningen, 1918-10-30
Svenska Dagbladet, 1988-01-24