Pelikanen

Strindbergs Intima teater öppnar med Pelikanen.
Den 26 november 1907 iscensattes Strindbergs hetaste dröm: en egen konstnärlig teater. Intima teatern vid Norra bantorget invigdes med kammarspelet Pelikanen. Alla tidningar skrev om evenemanget. Det var reportage från generalrepetition och premiär, salongsinredningen recenserades lika noga som pjäs och föreställning.

Salongens anspråksfulla väggar.
Teaterns intima salong fick genomgående uppskattande omdömen. Inredningens färgsättning och det skira ljusinsläppet genom taket beundrades liksom rökrummet för herrarna samt damernas lilla salong där det bjöds på läskande förfriskningar. 
   Den erfarna teaterrecensenten Anna Branting från Stockholms- tidningen  tyckte dock att den lagerbekransade jättebysten av Strindberg inte passade i damernas salong: " Ty man må dyrka Strindberg hur högt som helst - till denna skara hör jag - men att alltid, alltid få sina öron sprängda med denna utskällning af kvinnorna, än genialisk och förfärlig, än futtig och löjlig, det kan drifva en efter förfining sträfvande hjärna att söka bedöfning snart sagdt hvar som helst, bara icke inom en litterär teaters små, anspråksfulla väggar." Det var säkert inte bara Anna Branting som blev provocerad av att möta emancipationens fiende inne i damernas salong.
 
Pjäs och föreställning
Strindberg hade låtit ge ut Pelikanen som häfte i pocketformat till premiären. Recensenterna verkade ändå ha hunnit läsa dramat. De recenserade text såväl som spel. Flera satte in Pelikanen i Strindbergs verkslista. Sven Söderman i Stockholms Dagblad jämförde med Fadren och Dödsdansen till det nya kammarspelets förfång. " Det är med beklämning och ängslan man läser detta stycke..." skrev han och fann teaterns ensemble alltför oerfaren för att kunna gestalta det dystra familjedramat.
   August Brunius i Svenska Dagbladet  var också besviken på spelet. Där fanns inget samspel tyckte han, eller äkta intim scenkonst. Han värderade Strindberg mycket högt och menade att han "spelats alltför litet för att få det inflytande över svensk teater som med rätta tillkommer honom." I Pelikanen saknade han dock reella konflikter och tyckte att struntsaker  som maträtter och vedpinnar hamnat i förgrunden och det verkligt betydelsefulla i bakgrunden.
   I Dagens Nyheter var Bo Bergman också kritisk mot framförandet. Hans omdöme om själva pjäsen var motsägelsefullt. Han tyckte att slutet, där modern kastar sig ut genom fönstret och barnen dör i eldsvådan, var det minst tragiska. "... så befriad känner man sig att ändtligen/.../ få ett slut på all denna upphopade jämmer och vanförhet. Lite längre fram gör han i en jämförelse med Drömspelet en intressant analys av Pelikanens grundtema. " En ond och förvirrad dröm är det, och ondskan är en dröm i drömmen. De onda människorna är de som inte kunna vakna. Därför är det synd om dem."

Premiärfeber på Intima teatern
 Det var premiärfeber i Stockholm när Intima teatern skulle invigas med Pelikanen. Folk slogs om biljetterna skrev "Kaifas" i Svenska Dagbladet. Publiken var dock inte den vanliga. "De litterära och konstnärliga intressena med Prins Eugen i spetsen dominerade".
I Dagens Nyheter fanns en egen notis om kvällens begivenhet. Där rapporterades att en stor allmänhet stod utanför teatern och väntade i regnet för att få en skymt av " de 160 kungliga, högadliga och stormrika personer " som visserligen inte anlände i ståtliga ekipage men ändå var mycket eleganta i frack och högtidsdränkt. De hade betalat 15 kronor styck för premiärbiljetterna på Intima teatern. Det var mer än fem gånger mer än vad de dyraste biljetterna skulle kosta på vanliga föreställningar de kommande åren på Intima teatern.
De stormrika stockholmarna hade råd att njuta av premiärfeber.

Marika V Lagercrantz

 Lyssna på Radioteaterns uppsättning av Pelikanen

Dagens Nyheter, 1907-11-26, 27
Stockholms Dagblad, 1907-11-27
Stockholms -Tidningen, 1907-11-27
Svenska Dagbladet, 1907-11-27
Radioteatern, 2012-01-12, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=965&artikel=4871287