Påsk

Påsk har spelats mycket i Sverige. Pjäsen har ett behändigt omfång med en enda rumsdekoration och kort rollista. Men, påpekar Ollén: " Regimässigt är Påsk en farlig pjäs". Det bekräftas av den tidiga scenhistorien. 

 Påsk fick sin urpremiär i mars 1901 i Frankfurt am Main, Tyskland. Premiären, som väckte mycket diskussioner och "stridiga omdömen ", uppmärksammades bla i Stockholms- Tidningen som då också gav sina läsare en redogörelse för handlingen. 
   Den svenska premiären ägde rum på Dramaten som matinéförställning skärtorsdagen den 4 april samma år. Salongen var inte fullsatt men publiken var intresserad, berörd och uppskattande. Applåderna kom redan efter första akten. Efter tredje var det "dussintal inropningar". Förgäves ropade man på författaren. Strindberg var inte heller denna gång på premiären.

"..flackt och pjåskigt..."
Recensenterna, som noga noterade kvällens inropningar och applåder, gav inte själva ett lika okritiskt bifall till Strindbergs nya pjäs. I Svenska Dagbladet konstaterade Tor Hedberg att Påsk tyvärr inte kunde glädja Strindbergs beundrare. Pjäsen kom ur samma sinnesförfattning som Inferno och "andra pinohistorier" men saknade dess "lidandets patos"  varvid det hela blev "flackt och pjåskigt". Andra kritiker fann pjäsens handling utan innehåll (StD) och utveckling samt med en helt godtycklig upplösning (StT).

"Målningar i grått och svart..."
Recensenterna noterade inte bara pjäsens brist på innehållsrik handling.  Man skrev uppskattande och kritiskt om dess stämningar.  Claes Lundin i Stockholms Dagblad fann att pjäsen var rik på"  fina stämningar och varma känslor". Hans kollega Alfred Lindqvist i Stockholms- Tidningen skrev däremot om en "tryckande stämning som rufvar över dessa monotona, jämmerfyllda bilder" och beskrev solljuset i sista akten som " befrielse ur andnöd som en rosig soluppgång efter en åsktung, svart natt."

Barnkammarmoral
Flera recensenter reagerade häftigt mot det de uppfattade som pjäsens tendens. Denna kopplades till rollfiguren Lindqvist som gör entré i sista akten som en jätte som "skall skrämma barnen för att barnen skola blifva snälla! (SVD)". Denna "barnkammarmoral" hade säkerligen många i publiken själva fått känna på. Tor Hedberg tyckte att den passade den store dramatikern illa: "Strindberg med en påsklilja i handen, ett ris bakom ryggen och bibelspråk på läpparna är för mig ingen uppbygglig syn. " 
   När "Påsk" sattes upp sju år senare på Intima teatern blev Vera von Kraemer, recensent på Social- Demokraten, beklämd över hur rädslan " för följder och straff" drev handlingen i pjäsen. 

Lindqvist.
Hjalmar Branting i Social- Demokraten var inte särskilt förtjust i "Påsk" med dess "omvändelsens åskådning" eller dess mörka, tunga stämning. Inte heller tyckte han om Strindbergs "brott och straffteorier" såsom de förkunnades av figuren Lindqvist. Men samtidigt var det just i beskrivningen av denna rollfigur han erkände Strindbergs genialitet: " en så litet realistisk figur som möjligt, men ändå så kraftigt gjord och så absolut originel att han bär hela stycket". 

Eleonora

Harriet Bosse, Dramaten 1901

Annars var det  Eleonora som fick störst uppmärksamhet i recensensionerna. På Dramaten 1901 var förväntningarna stora på Harriet Bosse i rollen. Det var också hon som fick mest uppmärksamhet i applådtacket. Ehuru hennes prestation berömdes fick hon också kritik för tonläget i framställningen mm.
   Desto större bifall väckte Anna Flygare som Eleonora 1908 på Intima teatern. Anna Branting berömde uppsättningen i sin helhet och höll fram Eleonora: " en halfvuxen, hysterisk flicka, som  till följd af sitt sjukliga tillstånd är clairvoyante" samt att hennes roll gjordes " med clairvoyante träffsäkerhet av fröken Flygare".
   Sven Söderman i Stockholms Dagblad var lika betagen av Eleonora: "Det utgår ett sken från hennes sällsamt rörande och upphöjda gestalt, en utstrålning af oskuld, godhet /.... /så poetiskt, mänskligt gjord, att åskådaren hela tiden hölls fast i en besjälad charme."
   Vera von Kraemer i Social -Demokraten var lika fascinerad av Anna Flygare: "...man trodde på henne så starkt att man ömsom rördes av hennes milda ord och ömsom kände medlidande...".

"Påsk" blev ett mästerverk på Intima teatern.
Medan Strindbergs passionsdrama fick ganska sval kritik vid den svenska urpremiären 1901 hade attityden förändrats sju år senare. Sven Söderman konstaterade med glädje en "odelad framgång för den lilla teatern vid Norra Bantorget" för "Påsk" som han beskrev som  " ett dramatiskt  mästerverk". Anna Branting berömde uppsättningen och såg hur pjäsen kom mer  " till sin fördel i intim miljö".
   Ollén frågar sig om någon annan strindbergspjäs fått så många otillfredställande representationer som "Påsk". Den kräver en skådespelerska som kan göra Eleonora. Därtill tenderar många scener i dramat att bli olidligt sega även om slutintrycket ofta förbättras efter Lindqvists uppgörelsescen. 
Att barnkammarmoralen inte stack lika starkt i ögonen på Intima teatern 1908  som på Dramaten sju år tidigare kan ha berott på hur Eleonora framställdes. Eller var barnen inte längre så rädda för farliga jättar?

Marika V Lagercrantz

 Lyssna på Radioteaterns uppsättning av Påsk  

Ollén, Gunnar , Strindbergs dramatik, 1961
Social -Demokraten, 1901-04-04, 1908-04-18
Stockholms- Tidningen, 1901-04-06, 1908-04-18 
Stockholms Dagblad, 1901-04-06, 1908-04-18
Svenska Dagbladet, 1901-04-06, 1908-04-18
Radioteatern, 2012-01-12, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=965&artikel=4871287