Mäster Olof med efterspel (vers)

1872 skrev August Strindberg prosaversionen av Mäster Olof. Förhoppningsfull lämnade han in dramat till Kungliga teatern för en läsning. Teatern refuserade, en av anledningarna därtill var att det var skrivet på prosa. Strindberg omarbetade pjäsen till vers och lämnade in den, återigen refuserade Kungliga teatern, men denna gång med hänvisning till att det inte var skrivet på prosa. Strindberg gjord en tredje bearbetning och det var den som kom ut i en elegant utstyrt upplaga på Nils Gleerups förlag 1878. Att skådespelet kom ut innan Strindbergs genombrott med Röda rummet är troligen förklaringen till att det inte väckte någon större uppmärksamhet. 12 år efter utgivningen gav Kungliga Dramatiska teatern Strindbergs slutliga versversion av Mäster Olof utan efterspel.
   Av recensionerna framgår att teatern varken sparat på mödan eller kostnaderna, bland annat omnämns att Emil Hillberg stod för regin och att Carl Grabow målat två särdeles verkningsfulla dekorationer till första och andra akterna. Samtliga recensenter omnämnde pjäsens snåriga tillkomst och långa väg fram till premiären.  Victor Sjöberg i Dagens Nyheter påpekade syrligt att Dramatiska teatern efter nästan 20 år hade läst och bedömt stycket som spelklart. Och att det därför var en särskilt speciell premiärkväll, något av en bemärkelsedag, för alla dem som älskade inhemsk konst. Vidare noterade han att salongen var fylld av en högtidsklädd och bildad publik. Nästan allt som huvudstaden ägde i vetenskapligt, litterärt och konstnärligt hänseende var på plats.
   Recensenterna jämförde versversionen med prosaversionen som iscensatts redan 1881 av Ludvig Josephson på Nya teatern. Överlag var uppfattningen att prosaversionen var sceniskt bättre än den på vers. Den var dramaturgiskt effektivare, mer omväxlande, hade många humoristiska scener och fler bra roller än huvudrollen. Nästan alla recensenter omnämner att Gert bokpräntares roll förminskats i versversionen. Recensenten i Stockholms Tidningen skrev att Gert inte längre framstod som den sanningsivrande personen, utan som en: ”liten bifigur utan patos”. Victor Sjöberg noterade att Strindberg inför premiären hade gjort ett tillägg i slutscenen.

   Ett tillägg af betydande dramatisk verkan har författaren gjort i slutscenen i och för styckets uppförande å
   Dramatiska teatern. När Olof blifvit befriad från bojorna och botgörarkåpan, inkommer den fängslade Gerdt
   boktryckare och intager hans plats på skampallen. Olof går åt sidan och sjunker vid Gerdts äfven här utslungade
   ”affälling!” i djup sinnesrörelse ned på en sidobänk. Den unge Wilhelm, hans mest älskade lärjunge, inkommer
   och rigtar, i tro att det fortfarande är Olof som ligger på knä, till Gerdt några hängifna ord. Då han slutligen
   upptäcker Olof och denne upplyser honom om att han begärt och erhållit nåd, utropar äfven ynglingen ett
   förtvifladt ”affälling!” och störtar ut. (DN)

Recensenten i Stockholms Dagblad var med viss reservation förtjust i Olofs hustru Kristin. Hon var en karaktär som hade: ”stor poetisk fägring”. Reservationen var att hon ibland var för modern, ”dockhemsresonemangen” i tredje aktens äktenskapsscener harmonierade inte med miljön.
   Huvudrollen spelades av Georg Skönberg och Christina av fru Fahlman som även spelade rollen i prosauppsättningen på Nya teatern. Skånberg fick blandad kritik, enligt recensenten i Stockholms Dagblad, lät replikerna stundom som inlärda läxor och bitvis var hans diktion grumlig. Fru Fahlman ansågs vara bättre än när hon framförde rollen i prosaversionen. Enligt Victor Sjöberg hade hon: ”förlänat rollen större kvinnlig mjukhet och mera rörande behag”. Oavsett kritikens anmärkningar blev iscensättningen en framgång och en slags revansch för Strindberg. Recensenten i Aftonbladet hörde hur någon i publiken yttrade: ”Han har fått vänta länge på det här”. Publikens inropningar steg efter varje akt och när ridån föll efter den sista hördes rop på författaren. Strindberg fick framträda mellan sju och åtta gånger och ta emot två lagerkransar innan publiken var nöjd och lämnade salongen.
   Efter föreställningen var det en stor premiärfest för Strindberg på hotell Rydberg. Det serverades en supé i stora matsalen och på egen begäran hade Strindberg Ellen Key på sin högra sida och fru Vulf von Steyern på sin vänstra. Efter en mängd hyllningstal och skålar för Strindberg utbringade han själv en skål för Ludvig Josephson som var den första som vågade iscensätta Mäster Olof.  En skål som följdes av fyrfaldigt hurra.
   Den 10 januari 1920 var det premiär på efterspelet till Mäster Olof på Lorensbergsteatern i Göteborg. Iscensättningen blev en stor framgång, enligt Ollén, en  märkesföreställning i den svenska dramatikens och scenografins historia. Per Lindberg stod för regin, Knut Ström för dekoren och Stenhammar för musikkompositionen. Recensenten i Göteborgs-Posten skrev att: "Efterspelet, direkt anslutande sig till dramats upplösning, har på åskådare som något förstått att följa med dramats grundtanke, ett starkt fördjupande stämningsvärde". Dessvärre menade samma kritiker att det troligtvis skulle vara omöjligt att behålla det eftersom föreställningen blev fem timmar lång.

  Lyssna på några av Radioteaterns iscensättningar av Mäster Olof