Leka med elden

Leka med elden ingick i fjärde samlingen av Tryckt och otryckt som kom ut i april 1897. Flertalet recensenter framhöll den ironiska tonen. Karl Warburg i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning ansåg att Leka med elden var en ironisk och brutal skildring av faran utav en flirt och kurtis mellan husets osympatiskt framställda unga hustru och den besökande vännen. Enligt honom skrev komedin in sig i den rad av Strindbergspjäser som hade udden riktad mot kvinnan. Vidare framhöll han att dialogens innehåll gick över gränsen för det normala. ”Personerna tala rent ut om sina intimaste förhållanden och gärningar, under det man i vanliga lifvet vanligen omskrifver dylikt i mera dämpade toner”. Carl David af Wirsén, Post- och Inrikes Tidningar, hade en snarlik uppfattning. Han avfärdade pjäsen som obehaglig och pinsam. Enligt honom skildrade Strindberg inte bara osunda förhållanden, utan ”mycket osunda”. Georg Nordensvan, i Aftonbladet, menade även han att pjäsen brast i finkänslighet och trovärdighet. Det hade blivit trovärdigt om karaktärerna varit uppkomlingar som istället för att lära sig folkfasoner lagt ner all sin tid på att förvärva pengar. Edvard Alkman, i Dagens Nyheter, var däremot positiv i sin kritik. Han tyckte att komedin var skriven med en utstuderad och drastisk humor som han kände igen från tidigare Strindbergsarbeten. Därtill framhöll han att: ”Stycket borde vara en utmärkt acqvisition för en svensk teater, som hade något intresse äfven för svensk dramatik”.
   I början av maj månad 1907 var det svensk premiär på Leka med elden. Det var några ungdomar från Östermalmsteatern som spelade enaktaren på en liten halvoffentlig soaré på Grand Restaurant Nationals sal. August Brunius, på Svenska Dagbladet, tyckte att det var friskt vågat och överraskande nog halvt vunnet. För trots att skådespelarna var väl unga, scenen för trång och salongen för stor lyckades iscensättningen av pjäsen fängsla på ett helt annat sätt än vid läsningen. ”Trots ofullkomligheterna gjorde den verkan och Strindbergs instinktiva makt öfver scenen framträdde ännu en gång i full dager, kanske klarare just på grund af ofullkomligheterna”. Enligt Brunius var de unga skådespelarna väl värda sin applåd.
   Drygt ett halvår senare, 31/1-1908, hade Leka med elden offentlig svensk premiär i ett plockprogram på Intima Teatern. Den framfördes som ett slags förspel till Bandet som hade sin urpremiär. Brunius inledde sin recension med en hänvisning till den halvoffentliga premiären på Grand och erinrade sig hur förvånad han blivit över att stycket verkat så starkt trots den ganska ofullkomliga tolkningen. Därefter jämförde han sina intryck av de båda iscensättningarna.

 

   Denna första representation af stycket bars trots sina svagheter af en verkligt intelligent uppfattning: de
   spelande förstodo uppenbarligen att det inte här var lämpligt att med dödsallvar klifva på koturnen. I går på
   Intima teatern tog man denna enaktare på ett helt annat sätt. På denna invigda plats duger det inte att taga
   Strindberg annat än helt och fullt au sérieux. Det spelades tragedi, så att man formligen hisnade.

 

Samtliga recensenter ansåg att framförandet över lag var dåligt. Enligt recensenten i Aftonbladet lyckades spelet aldrig höja sig över amatörnivån. Recensenten i Dagens Nyheter rapporterade på liknande sätt om uruselt spel. Till följd av spelet blev det tragiska komiskt och det komiska tragiskt. Recensenten i Stockholms Dagblad skrev att Intima teaterns spel var klumpigt och oförstående. Flera framhöll dock att Johan Ljungqvist som spelade vännen var bra.
   1947 och 1961 regisserade Ingmar Bergman Leka med elden för Radioteatern. I den senare versionen medverkade Max von Sydow (vännen), Ulf Palme (målaren) och Eva Dahlbeck (sonhustrun).

 

Ulrika Lindgren