Kristina

Strindbergs Kristina 
Strindberg skrev Kristina till sin hustru Harriet Bosse. Det var ett kärleksfullt och samtidigt elakt porträtt av henne i rollen som den svenska drottningen. Han fick dock aldrig se Harriet spela den. Pjäsen, som han själv var så stolt över, väckte ett starkt motstånd både vid utgivning och urpremiär.  

En svensk teatertradition
 När Gustav III byggde upp den svenska nationalteatern befolkade han den med kungligheter ur den svenska historien. Det var inte bara manliga hjältar som Gustav Vasa eller Gustav Adolf som fick uppträda i operor, baletter och historiska dramer. Drottning Kristina bereddes också plats på scenen.
   Gustav III s dram "Drottning Christina" hade premiär på Bollhuset 1791. Den skulle sedan finnas på Operans repertoar ända fram till 1838. Sjutton år senare kom nästa Christina upp på Mindre teatern. Jeanette Stjernström hade skrivit ett romantiskt historiskt skådespel om en Christina som avsäger sig kronan av olycklig kärlek. Den blev en publiksuccé med 25 föreställningar 1855. När pjäsen återigen sattes upp år 1876 var den olyckliga drottningen fortfarande populär hos publiken. Den spelades 17 gånger under året. År 1900 kom " En skugga" av Knut Michaelson på Svenska teatern. Där har Kristina blivit en gammal nyckfull gumma med storhetsvansinne som ingen längre darrar inför. 

" razzia i den svenska historien "
Det var i en för svensk teater närmast helig genre Strindberg hade gett sig in i. Och han lyckades uppenbarligen bryta mot dess viktigaste regler.  Hans "Kristina" möttes av en kör av upprörde protester. Kritikerna i pressen högg ner på allt. Språket, den dramatiska kompositionen, karaktärernas psykologi och tematiken befanns vara under all kritik. Den första invändningen rörde dock hur Strindberg handskats med historiska fakta.
I Dagens Nyheter  tyckte Per Hallström att Strindberg hade  " hållit razzia i svenska historien, gripit några mer eller mindre kända namn däruti och några mer eller mindre vanställda fakta och godtyckligt kombinerat dem(ibid)". De andra kritikerna höll med. "Med svensk historia har detta af löjliga misstag oförsynta påståenden och uppenbara förvrängningar hopsatta fantasteri intet att göra ..." skrev Sven Söderman i Stockholms Dagblad.

 Fel Kristina
Denna kritik syftar framför allt på titelrollen. Man kunde inte stå ut med denna tolkning av Gustav Adolfs dotter. Karl Warburg tyckte att Strindberg betraktat Kristina genom "förminskningsglas eller snarare genom en bakvänd kikare" och där sett en " fjantig slarfva hvars huvudintresse tycks vara flirt och älsko." Strindbergs Kristina framstod inte som en hjältinna ur den svenska historien utan snarare som en figur i " någon uppsluppen travesti vid ett studentspex (GHT) ". Andra höll med. Per Hallström i Dagens Nyheter tyckte att  svenska tragiska drottningen hade förvandlats till en " ovårdad kroguppasserska med aspiration på sällskapsteaterlagrar " . 

Kristina på Intima teatern.
Det stora motståndet mot "Kristina" fanns också på teatrarna. Dramatens censor vägrade ge tillstånd. Urpremiären ägde rum först 1908, fyra år efter att pjäsen utkommit i tryck. Det blev på Intima teatern.
Recensionerna från premiären kan delas upp med avseende på kön. De manliga recensenterna var fortfarande mycket upprörda. August Brunius i Svenska Dagbladet klagade på den illa skrivna dialogen och såg Kristina som "ingen människa, icke ens en kvinna, utan ett konglomerat af stämningar..." 

Anna Branting spår framgång för Kristina
Den enda som hade något gott att säga om föreställningen var den erfarna teaterkritikern Anna Branting från Stockholms -Tidningen. Hon berömde Manda Björling som Kristina inte bara för att hon var "omåttligt grann att se på, verkligt kunglig i sin hållning " utan också för att hon kunde växla och bli "smekande varm" av kärleken.
   Som vanligt rapporterade Branting även från salongen. Hon noterade att det var utsålt men inte till de vanliga habitueerna. Hon kunde inte känna igen några förutom sina stackars kolleger och en "modets furstinna" på första bänk. " En fet herre, som jag aldrig sett förut, sa till en annan: Jag tycker om att gå hit, här får man det kryddadt på ett sätt som aldrig på de andra teatrarna.
Ja, smaken är så olika - och kryddorna också. "

Framgång för Kristina.
Anna Branting trodde att "Kristina" skulle locka publik. Hon fick rätt. Pjäsen spelades 65 gånger på Intima teatern de närmaste åren. Detta var bara början på pjäsens karriär. I Strindbergs dramatik ger Gunnar Ollén en fascinerande bild av den framgång "Kristina" skulle få under första hälften av 1900 talet.  Harriet Bosse fick äntligen göra sin Kristina på Lorensbergsteatern 1926. Hon var  lysande.  "Vid läsningen får man närmast ett intryck av lättsinnig fjolla, som stöter en. Nu såg man i ett helt annat ljus det förtvivlade allvaret i hennes ställning, hennes strid och hennes ångest. " skrev Birger Bäckström.
  1961 överträffade Inga Tidblad alla förväntningar som Kristina på Dramaten. Sprödheten var utbytt mot ett träffsäkert erotiskt spel och med "en suverän, manhaftig kraft...(Ollén)".
Om det fanns en tidsmaskin.....

Källor:
Ollén, Gunnar, Strindbergs dramatik, 1961
Dagens Nyheter, 1904-05-01, 1908-03-28
Göteborgs Sjöfarts och Handelstidning, 1904-10-12
Stockholms Dagblad, 1904-07-03
Stockholms -Tidningen, 1908-03-28
Svenska Dagbladet, 1908 -03-28