Kärlek

  
Thérèse Elfforss, ur Nordensvan,Georg, Svensk teater och svenska skådespelare, 1917

Med tanke på den sedliga tendensen i Kärlek är det förvånande att den svenska kritikerkåren inte recenserade dramat. Något som i sig väcker intressanta frågor om dåtidens svenska kritiker och möjligen pekar mot en förändrad inställning till den problemdebatterande dramatiken som fokuserade på kvinnans situation. I Norge och Danmark uppmärksammades Kärlek, den blev både recenserad, översatt och föremål för offentliga föredrag. Enligt Aftonbladet hade Ibsen, som läst Kärlek och ett annat otryckt manuskript av Kullgren, skrivit: "Jeg tror, att begge stykkerne er vel skikkede til opförelse". Tidskriften Framåt publicerade dock en oöversatt recension av Ulrik A. P. Christiansen. Inledningsvis framhöll han att Kärlek förtjänade betydligt större uppmärksamhet än den fått i den svenska pressen. Dramat var, bortsett från några enkla fel, talangfullt skrivet, moralen var förträfflig från början till slut och replikerna flöt på bra. Avslutningsvis hoppades han att hans recension skulle bidra till ett ökat intresse för Kärlek.
  Dramat sändes in till Kungliga Dramatiska teatern och hamnade följaktligen på lektör Erik Lundqvists bord. Han avrådde bestämt från att Kärlek skulle antas till spelning. Skälen därtill var att dramat i allt för hög grad påminde om Vårflod, exposén var för utdragen och moralen högst tvivelaktig. Spelsäsongen 1887/88 hade den framgångsrika teaterdirektören Thérèse Elfforss Kärlek på sin repertoar. Hon hade ärvt teaterdirektörsposten efter makens bortgång 1869 och var truppens ledare i tjugo år.
   Hösten 1887 anlände sällskapet till Hudiksvall. Recensenten i Hudiksvallsposten tyckte att intrigen var ganska bra. Vidare fick Thérèse Elfforss beröm för sin rolltolkning av majorskan. Invändningarna var att dramat byggde vidare på de kvinnliga författarnas vanliga schablonbild av mannen och kvinnan, underförstått att mannen var framställd som en ansvarslös skurk och kvinnan som en ärbar ängel. Ett par dagar senare gästade truppen Sundsvall. Kritikern i Sundsvalls Tidning skrev att publiktillströmning var god och att pjäsen överlag uppskattades. Scenen i andra akten, mellan majorskan och hennes dotter Anna, framhölls som en briljant liten miniatyrmålning ur vardagslivet. Vidare att den framfördes på ett ypperligt sätt av fru Elfforss och fröken Ädelstam. Värre var det i tredje akten. Scenen när Anna möter sin fästmans döende älskarinna som är mor till hans barn var illa skriven och mycket dåligt spelad. Fröken Strömberg som spelade sömmerskan Elisabets roll var direkt pinsam.
   Ej blott att hon ”spelade” för mycket; utan hvad värre är, hennes spel saknade total nyansering och nådde därför icke på långt när den verkan, som situationen medger. Hon begagnade för sin teckning en enda gråsvart färg, tjockt pålagd; lifvets färgspel uteblef och därmed äfven lifvets intresse.
Recensenten var även något reserverad mot styckets moral.
   Själfva pjesen skall alltid intressera den tänkande åskådaren, äfven om man icke kan gilla den åskådning, författarinnan framlägger angående sorg, skam, förlåtelse, heder, skandal och alla dessa stora krafter i vårt hvardagslif.
   I början av januari hade landsortssällskapet kommit till Norrköping. Troligen var det en kall vinter varför teaterannonsen upplyste om att salongen skulle vara väl uppvärmd inför kvällens föreställning av Kärlek. För Thérèse Elffors del var det sista gången som hon uppträdde i Norrköping. Enligt Georg Nordensvan kallades hon för landsortens fru Hwasser. Ett smeknamn som vittnar om hennes stora begåvning. Med anledning av att det var hennes sista framträdande stod följande hyllning att läsa i Norrköpings Tidningar:
Om ryktet talar sanning att Fru Elfforss i vår slutar sin verksamhet vid teatern, och således sista gången här uppträder Onsdagen den 11 dennes, bedja vi vänner, och beundrare af Fru Elfforss’ konstnärskap härmed till henne bringa vårt hjertligaste tack för all den verkligt goda konst hon städse låtit oss njuta af. Aktad och hedrad som menniska, har Fru Elfforss’ ankomst alltid varit ett glädjebudskap. Också har Fru Elfforss vetat att bära konstens fana högt, och städse omgifven af goda talanger och aktningsvärda personer, har hon aldrig behöft använda falska medel i puffar och dylikt att göra sitt sällskap gällande; hvar och en har sjelf på utmärkt sätt dokumenterat sig, och äro vi öfvertygade, att Fru Elfforss’ verksamhet de återstående månaderna skall öfverallt helsas lika hjertligt som förut, ty hvar finnes den, som ej ännu en gång vill se kära Thérèse Elforss!
Recensenten i Norrköpings Tidningar bedömde på liknande sätt som recensenten i Hudiksvallsposten att Kärlek var ett nytt inlägg i kvinnofrågan. Efter en kortare sammanfattning av dramats handling följde en nedgörande kritik.
   Handlingen är, såsom man finner, föga omfattande, och likväl har författarinnan för densamma behöft icke mindre än fyra akter. De två första skulle utan att skada stycket kunna tas bort. Inte minst eftersom det i dem uppträder absolut onödiga personer som exempelvis Ellen, Viktor och farbror Göran. Dessa personer inverkar nämligen inte det minsta på huvudhandlingen.
   Tendensen var i och för sig mycket vacker, men den: ”springer för bjert fram, och detta förhöjer naturligtvis icke pjesens njutbarhet”. Karaktärerna, som var vardagliga och inte väckte något större intresse, föreföll vara en bisak, medan huvudsaken verkade vara att få framföra sina åsikter i kvinnofrågan. Förvisso var dialogen ledig och okonstlad, men den var inte spirituell. Recensenten var även reserverad mot flertalet av skådespelarnas insatser. Fru Elfforss och herr Zachrisson var de enda som fick beröm för sina rolltolkningar av majorskan respektive farbror Göran.
 
Aftonbladet, 1886-07-17
Framåt, nr. 17, 1886
Göteborgs Handels- och Sjöfarts tidning, 1886-06-23
Hudiksvallsposten, 1887-10-01
Norrköpings Tidningar, 1888-01-12
Sundsvalls Tidning, 1887-10-13
Lundqvist, Erik, Lektörsutlåtande, KTA (publicerad på denna sida under Dokument)
Nordensvan, Georg, Svensk Teater – och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar, andra delen, 1918, s. 293
Rosenqvist, Claes, Mittsvenska scener – Härnösand, Sundsvall och det sena 1800-talets landsortsteater, 1998, s. 183