Gustaf III

 En teaterkung på scenen.

Det blev alldeles tyst i salongen när aktören J.M. Nygren gjorde entré på Kungliga teaterns scen som Gustaf III i Ridderstads drama "Syskonen". Året var 1848 och det hade gått femtiosex år sedan kungen blev skjuten på teatern. Nygren var den första som gestaltade honom på scenen.
   Minnet efter Gustaf III måste då ha varit levande på teatern. Det var inte så länge sedan kungen själv styrde över allt på teatern, rollbesättning såväl som repertoarval. När Nygren spelade Gustaf III i "Syskonen" var det bara några år efter att Lars Hjortsberg, som blivit engagerad av kungen som barnskådespelare, slutat  på Kungliga teatern.  
  1850 kom Jeanette Stjernström " Fyra dagar af konung Gustafs regering" upp på Nya teatern. Där hyllades kungen i en triumfatorisk slutscen av bönder och borgare ivrigt applåderade av borgarpubliken i salongen.
  1870 spelade den berömda skådespelaren Edward Swartz kungen som landets hjälte i Wijkander drama "En konung".  Swartz hörde till generation som tog över efter Hjortsberg på Kungliga teatern. Under sitt långa yrkesliv måste han ha hört åtskilliga anekdoter om kungen på teatern.

Strindbergs "Gustaf III"
Det var inte bara på teatern minnet av kungen levde starkt. Det märktes i den kritik som Strindberg fick för sin  "Gustaf III". Flera recensenter avfärdade hans nya drama som helt undermåligt , främst därför att huvudrollen inte alls stämde med den verkliga Gustaf III. Kungen var inte sådan! Andra var mer nyanserade. Fredrik Vetterlund i Aftonbladet återfann Strindbergs begåvning för " det dramatiskt verksamma i handling och replik "   men också att dramat  "Gustaf III" var väl konstruerat liksom hans andra kungadramer.
   Per Hallström på Dagens Nyheter  fann visserligen "Gustaf III"  bättre än "Kristina" men hade ändå mycket kritk mot skildringen av kungen och hovmiljön. Han jämförde Strindbergs perspektiv på Gustaf III med den " uppfattning om högställda personer och viktiga stadshändelser som florerar i tjänarnas krets, hvilka sett hvad som sker, liksom man ser ett skådespel uppföras på ett blott halft förstådt språk. "  Kritiken tog hjälp av det rådande klassförtrycket.

Starka spelbara scener
Trots invändningarna mot det dramatiska helhetsintrycket, mot personteckning och historisk sanning vara det flera recensenter som såg prov på Strindbergs dramatiska genialitet i "Gustaf III". Fredrik Vetterlund från Aftonblandet skrev: "Ett äkta Strindbergsdrag är konungens instiktiva känsla att Anckarström är i rummet, äfven då han ej vet det; han värdrar honom med obehag, som en del människor vädra katt. "
   Detsamma hade gripit Karl Warburg: ..." den omedvetna mystiska ängslan som betar kungen när Anckarström är i rummet...".

Tolv år senare - den första iscensättningen.
"Gustaf III" blev aldrig spelad under Strindbergs liv. Dramaten vägrade iscensätta hans tolkning av teaterkungen. Chefen för Svenska teatern, Albert Ranft köpte rättigheterna men lät pjäsen bli liggande.  Inte förrän 1916 blev det urpremiär och nu på Nya Intima teatern.
   Liksom vid premiären på andra Strindbergspjäser, blev "Gustaf III" recenserad i alla stora tidningar. August Brunius i Svenska Dagbladet tyckte det var ett " magnifikt slöseri hos svensk kultur "att pjäsen blivit liggande i tolv år. Hans kollega Sven Söderman i Stockholms Dagblad höll inte med. Den kritik pjäsen fått 1904 såg han bara bekräftad vid urpremiären. Liksom många andra kritiker noterade han även vad som hände i salongen.      
   Det var fullsatt av en "litterärt distingerad publik" som emellertid  " med lifligt intresse mottog äfven detta svaga alster af den berömda författaren". Strindberg underkändes både för att "en godtycklig och fantastisk omforming av historiska fakta" och för en "momentan oförmåga att bygga upp en afslutad dramatisk handling".

Kung Gustaf på scen
Uruppförandet av Strindbergs "Gustaf III" blev Lars Hansons genombrott som karaktärsskådespelare. Gunnar Ollén skrev: " Lars Hanson hade övat in ett stämläge i klingande falsett med franska r- ljud och lärt sig gå fjärdrande på rokokovis". Det blev publiksuccé. Många gick tillbaka till Nya Intiman gång på gång för att  få se Lars Hanson som Gustaf III. Vid den 100:e föreställningen var det stort jubileum och alla medverkande fick kråsnålar och broscher med Gustaf III:s namnchiffer.
   Recensenterna hade dock vissa reservationer. Sven Söderman var, inte oväntat, mycket kritisk mot Strindbergs tolkning av kungen. Det fanns ingen som helst överrensstämmelse mellan "denna nervösa och cyniska figur, denna skrala aktör utan fantasi och majestät, .... "  som Strindberg tecknat och den verkliga Gustaf III, denna  "trots alla karaktärsfel strålande gestalt, hvars andrliga atmosfär var ljus och lätt klarhet" . 
    Vid premiären var han dock tvungen att erkänna Hansons insats " för att han fullt ut täckte författarens intentioner och att han med intrellektuell konsekvens genomförde sin artificella typ.."
   August Brunius var imponerad av såväl Strindbergs som Hanson; av Strindbergs hårdhänta och objektiva skildring av Gustaf III och Hansons framställning av kungen som en " imponerande intelligent företeelse, ...., teatralisk, älskvärd och tillgjord, och först och sist, nervös, modernt nervös...".
   Vera von Kraemer från Stockholms -Tidningen tyckte att "stycket översteg teaterns krafter". Den unga ensemblen klarade inte riktigt sina uppgifter. Lars Hanson var dock ett lysande undantag då han gav "... en starkt fängslande bild av kungens skräck i ensamheten, då all den arrongans med vilken han skyddat sig som ett harnesk, faller bort.".

Ollén, Gunnar, Strindbergs dramatik, 1961

Aftonbladet, 1904-09-24
Dagens Nyheter, 1904-10-30
Göteborgs Handels och Sjöfartstidning, 1904-10-12 
Stockholms-Tidningen, 1916-01-26
Stockholms Dagblad, 1916-01-26
Svenska Dagbladet, 1016-01-26