Gustaf Adolf

Förkortad Gustav Adolf på scen

Det var en starkt förkortad Gustaf Adolf som iscensattes på svensk scen första gången i juni 1912.  Strindberg hade engagerat sig mycket i planerna för uppsättningen. Under sitt allt sämre hälsotillstånd följde han arbetet från sin sjukbädd. Han avled dock under repetitionerna. Premiären på Cirkus i Stockholm blev en minnesföreställning över den nu hyllade diktaren. 
   Svenska Dagbladet hade ingen regelrätt recension utan mer ett reportage med stor bild från minnesföreställningen. Spelet försigick i två plan, nere i själva manegen och på en uppbyggd läktare i fonden. Salongen var full trots extra höga biljettpriser, publiken hedrade den bortgångna dramatikern med genomgående svart/vit klädsel. Intresset var högt och det blev applåder för öppen ridå. Strindbergs bror Axel hade arrangerat scenmusiken. Trots strykningarna blev föreställningen lång. Den slutade inte förrän klockan 24. Då hade delar av publiken redan börjat lämna lokalen. 
  Det irriterade John Landquist i Dagens Nyheter att publiken på detta sättet störde epilogen från Gustaf Adolfs dödsläger. De hade protesterat mot en allför lång sista mellanakt med demonstrativa stampningar. Annars var det var en sedvanlig premiärpublik med många författare, kritiker och skådespelare i salongen. Kronprinsen och kronprinsessan var med några akter i den kungliga logen medan prins Eugen var kvar hela kvällen.

Det är ett drama om ett folk...
Landquist var mycket entusiastisk över Strindbergs drama. Han tyckte föreställningen var en seger för detta drama som haft så svårt att få tillträde till scenen. Nu framkom dess "utomordentliga sceniska möjligheter."
Landquist satte detta allra längsta av Strindbergs kungadramer främst: " Gustaf Adolf är utan fvifvel Strindbergs praktfullaste, teatraliskt mest storslagna drama, och aldrig har hans sceniska fantasi utvecklat sig ståtligare än i detta skådespels glansfulla och poetiskt suggestiva uppträden och processioner." Fotografierna från uppsättningen på Cirkus vittnar verkligen om ståtliga masscener. Och det var denna aspekt av dramat Landquist tog fasta på:
 Han såg "ett drama om kriget, om segerns storhet, om brottets, lasternas, sjukdomarnas och dödens fasor, som följa i dess spår och om sorgespelets högtid vid en hjältes undergång i spetsen för en nation. det är ett drama om ett folk, det svenska folket, som landstiger på en främmande jord och som hälsas som befriare och som åter gripes av hemlängtan bort till sin svala, tysta, stora nord. Det är ett kollektivt drma och står som sådant ganska ensamt ej blott i sin diktares produktion, utan i den dramatiska produktionen över huvud."

Den ståtliga aktören Nils Ahren gjorde en stolt kung med stor pondus. Då han gjorde sin första entré på en bländande vit häst hälsades han, enligt Landquist, med applådsalvor."Det var en Gustaf Adolf i stora, enkla drag, lättrörd, mänsklig, men fullt viktig som man och härskare(DN). " Han berömde också Pauline Brunius som drottning Maria Eleonora samt fröken Sandberg som spelade den lille trumpetaren Nils.  
Den långa rollistan avspeglades i mängden av uppträdanden i föreställningen klädda i dyrbara tidstrogna kostymer.

Fortsättning följer....

Marika V Lagercrantz