Fordringsegare

Fordringsägare
När Fordringsägare offentliggjordes för den svenska publiken uppfattades den som ett experiment med en helt ny dramaform. Detta väckte vitt skilda reaktioner.   
 
"Motiveringen saknas."
Skribenten och teaterhistorikern Georg Nordensvan läste pjäsen i sin första danska utgåva 1889. Han påpekade att Strindberg här upprepat samma ämne som i Fadren och Kamraterna; förhållandet mellan man och hustru som en destruktiv galenskap där kvinnan suger ut mannen som en vampyr. Det nya i Fordringsägare låg enligt Nordensvan att detta beskrevs som en naturkraft som parterna bara ha att lyda. 
  Han hade allvarliga invändningar mot pjäsens uppbyggnad och menade att Strindberg inte uppfyllt dramatikerns grundläggande plikt. Han hade inte visat hur dramats handling förbereddes. "Motiveringen saknas(AB)." Därtill trodde han att pjäsen skulle bli tröttsam på scenen med sin långa resonerande scener. 
  Läsningen hade dock inte varit tråkig utan tvärtom fängslande för Nordensvan, som följt styckets utveckling med spänning. "Man blir aldring likgiltig för det som säges, man tvingas att taga parti."

"...verka marterande på känsliga nerver".
Litteraturhistorikern Karl Warburg recenserade den första svenska utgåvan av Fordringsägare som kom 1890. Till skillnad från Nordensvan trodde han att pjäsen skulle kunna hålla teaterpubliken i " en andlös spänning".  Denna spänning såg han dock som både pinsam och till och med skadlig för känsliga nerver. Liksom Nordensvan jämförde han Fordringsägare med Fadren, med dess observationer av själsliga sjukdomsfenomen. Den senare höll han dock långt mer gripande. 
   
"Strindbergs väldiga slagsvärd"
Den nyutgivna Fordringsägare recenserades också i tidningen Arbetet. Där skrev J Lindström under pseudonymen "Saxon" en entusiastisk hyllning till Strindberg som han såg som en kämpe för sanningen "som högg väg genom den falska idealismens skog med sitt väldiga svärd". Han beskrev  Fordringsägare liksom Paria och Samum som uttryck för de idéer om den nya teaterkonsten Strindberg framfört i artikeln "Modernt drama och modern teater".  Strindberg var uppenbarligen en viktig gestalt inom folkrörelsen. 

Strindbergsmatiné på Svenska teatern 1890.
I mars 1890 fick Fordringsägare sin svenska urpremiär på Svenska teatern i Stockholm. Den gavs som en matinéföreställning tillsammans med Samum. Trots att premiären recenserades överallt lyckades den litterära publiken inte fylla salongen. Strindberg levde vid den här tiden skild från sin hustru Siri och de tre barnen i väntan på skilsmässoförhandlingar. Det var förmodligen i sympati med henne som recensenten Anna Branting gjorde följande iakttagelse: "Bland åskådarna märktes fru Siri Strindberg, hvars ungdomligt täcka ansikte väckte en synmpatisk uppmärksamhet."

Nordensvan ändrar åsikt
Efter att ha dömt ut Fordringsägare vid läsningen höjde Nordensvan det nu skyarna. han kallade pjäsen ett genialiskt experiment, en av de första försöken att flytta ut dramats gränser och spränga teaterns gamla traditioner. Han såg att rollerna ställde stora krav på skådespelarna och att dessa ägnat dem ett mycket starkare och djupare intresse än de "dussinroller" som fanns i den vanliga repertoaren (AB). 
Nordensvans bägge recensioner visar hur svårt det var även för mycket erfarna teaterkritiker att läsa och bedöma Strindbergs naturalistiska dramatik. Den var så ny, deras föreställningsförmåga räckte inte till.

Fordringsägare ännu en seger för Strindberg
  Dagens Nyheters anonyme recensent  såg Fordringsägare som ett lyckat  försök att höja teatern till den moderna litteraturens nivå, att ge den psykologisk sanning i stället för teaterns tomma intrigstycken. Han kunde rapportera om stort bifall med fyra inropningar av vilka den sista gällde Strindberg som dock inte befann sig på teatern. Han skriver också att det vore skada om Fordringsägare skulle läggas ner efter bara en föreställning vilket skulle vara planerat. Det lyckade experimentet fick bara ges tre gånger på Svenska teatern den gången.  

"... en stor, men illa använd konst..."
Alla var inte odelat positiva till det nya dramat. Anna Branting beundrade Strindberg för dialogen och handlingen och den gripande upplösningen i Fordringsägare. Hon ställer sig dock tvekande till personteckningen. I en jämförelse med Dostojevskys Raskolnikov tyckte hon att figurerna i Fordringsägare inte väckte någon medkänsla eller förståelse. Varken "mandjävulen" eller "manstackaren" eller deras inbördes kamp bekom henne.  "Kvinnan, som är rå, dum, fräck, liderlig och hjärtlös, får vara medlet, hvarigenom den enes ondska triumferar och den andras spröda ynkedom går i kras. Soc D. "

"..helsostörande för nervsvaga personer..."
Flera recensenter tog upp den negativa effekt Fordringsägare kunde få på känsliga personer i publiken. Det hade att göra med scenen när Gustaf suggerar Adolf till ett utbrott av fallandesot. Recensenten i Svenska Dagbladet menade att denna scen var " af så patologisk verkan, att den sannolikt rent af kunde verka helsostörande på nervsvaga personer. " Kollegan i Dagens Nyheter skrev att en och annan i publiken blev djupt chockerade och i Nya Dagligt Allehanda noterades att flera av åhörarna gick under föreställningen vilket förklarades med den starka dialogen.
En intressant reflexion av sistnämnde recension är att skådespelarnas talang fick publiken att glömma "det obehag, som sjelfa det framställda stycket framkallar".

Marika V Lagercrantz

 Lyssna på Radioteaterns uppsättningar av Fordringsegare

Aftonbladet, 1889-03-08, 1890-03-26
Arbetet Malmö, 1890-04-08
Dagens Nyheter, 1889-03-08, 1890-03-26
Göteborgs Sjöfarts och Handelstidning, 1890-04-08
Nya Dagligt Allehanda, 1890-03-26
Social Demokraten, 1890-03-26
Svenska Dagbladet, 1890-03-26
Radioteatern, 2012-01-10, http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=965&grupp=16771