Folkunga-Sagan

Folkungasagan - en väldig medeltidskör.

Folkungasagan inledde den svit av historiedramer Strindberg skrev efter hemkomsten till Sverige. Den var färdig i april 1899 och gavs ut på Bonniers samma år. Pjäsen gick dock inte till premiär förrän efter att Gustaf Vasa och Erik XIV haft premiär. Strindberg hade då slagit inom stort som författare av historiedramatik. Det är intressant att jämföra det mottagande Folkungasagan fick vid utgivningen 1899 med kritiken vid premiären två år senare. 

Blandat mottagande 1899.
När Folkungasagan kom ut i tryck 5-11 oktober 1911 var det stort intresse för vad Strindberg skulle kunna åstadkomma när han nu återvände till historieskådespelet ... år efter Mäster Olof. Recensionerna kom snabbt i alla större tidningar. Mottagandet var blandat. Flera recensenter var hänförda över den rika, flödande poesin i dramat och jämförde med Goethe och Shakespeare(StT, DN, SocD). Andra var kluvna. Georg Nordensvan uppfattade pjäsen som ett utkast eller ett operalibretto där figurerna var dockor i ett marionettspel. Han menade att figurteckningen delvis var svagt underbyggd. Han trodde dock att pjäsen skulle göra sig bättre på scenen och säkert fängsla åskådarna(AB)
   Oscar Levertin inledde sin recension i Svenska Dagbladet med ett mångordigt erkännande av Strindberg som inte bara genialisk utan också den allra bäste historiedramatikern. Sedan gick han över till kritiken. Pjäsen gjorde ett oredigt och förvirrat intryck utan inre organiskt sammanhang, menade Levertin, vilket han förklarade med att Strindberg gjort sin tillvaro till en spökhistoria varvid känslan för kausalitet försvunnit. "  Men i ett drama är allt orsak och verkan "påminde han läsarna.  Folkungasagan hade ingen organisk byggnad utan bestod av " kaleidoskopets nyckfullt kombinerade gasbitar." Detta var inte bara ett brott mot dramats lagar utan också mot historiens. Folkungasagan beskrev han som  " en stor blindebockslek i mörkret, och intet ögonblick gifver detta spök- och skräckdrama illusion af den viljornas och afsikternas kamp, som åstadkommer historiens lyckväxlingar. "

 "Mot den litterära kotterikritiken"
Redan dagen efter kom ett kraftfullt genmäle i Social-Demokraten, förmodligen skriven av chefredaktören Hjalmar Branting. Han gick till storms  mot Levertin som han menade var ledande i den litterära klick i Stockholm som ville göra anspråk på vitterheten. Branting menade att man nu blivit rädd för konkurrensen från Strindberg och genast måste klubba ner honom. Han retade sig på hur Levertin inlett kritiken i beröm vilket var inget annat än att " förse yxhammaren med en mjuk rekylplatta, tillverkad af epiteten genialisk, snillrik osv."

Urpremiär på Svenska teatern 1901. 
  Folkungasagan skulle haft premiär på Dramaten men när regissören Harald Molander hastigt avled tog Karl Hedberg över arbetet  på Svenska teatern. Det var ett livligt bifall i salongen och efter sista ridåfall ropades skådespelarna in gång på gång. Författaren var som vanligt frånvarande. 
  Regissörens bror, Tor Hedberg, förklarade  att Folkungasagan var Strindbergs bästa historiedrama(SVD). Där fanns en stegring i förloppet med kulmen i fjärde aktens stora torgscen. Strindberg visade här att han kunde orkestrera massorna, gjuta liv i folket som i historiedramat annars brukade bli mest utfyllnad. I Folkungasagan blev folket i stället huvudpersonen. 
  I detta höll Bo Bergman i Dagens Nyheter med och kallade pjäsen " en väldig medeltidskör". Enligt honom saknade dramat mitt men levde på sin rörlighet och intensitet. Molander hade gjort det till ett helt av skräck och extas. Bergman lyfte särskilt fram 6:e bildens torgscen med den bannlysta kungen i Kristusgestalt dignande under korset, gisslarna med sina blodiga ryggar, festtåget, den besattas besvärjelser och klockringningarna. Intrycket  var överväldigande: "Man har nästan svårt att dra andan, så pressade, så hopade bli intrycken."

På Dramaten.
År 1937 blev Folkungasagan blev Olof Molanders tredje stora Strindbergsiscensättning på Dramaten efter Drömspelet och Till Damaskus. Sten Selander hörde till dem som blev oerhört gripna av föreställningen. Han såg själva medeltiden som huvudperson i stycket och menade att Strindberg lyckats gestalta epoken med all dess dödsfasa, råhet och vidskepelse. Den stora torgscenen i fjärde akten "ställer framför oss själva medeltiden" menade Selander och berömde Molander. 
Det skulle dröja ända till 1975 innan Folkungasagan sattes upp på Dramaten igen, i regi av Lars Göran Carlsson.

Ollén, Gunnar, Strindbergs dramatik, 1961

Aftonbladet, 1899-10-14
Dagens Nyheter, 1899-10-08,1901-01-26, 1901-10-26
Social-Demokraten, 1899-10-13
Stockholms-Tidningen, 1899-10-11
Svenska Dagbladet, 1899-1012

Marika V Lagercrantz