Carl Israel Hallman (1732 - 1800)
Handling
Den gravt alkoholiserade brännvinsadvokaten Finkel blir vägrad en sup på krogen Krypin och dör därför av slag. Väl i underjorden upptäcker han till sin fasa att underjorden är helt torrlagd: här finns ingen sprit att få. Lite tröst i eländet är att några av hans alkoholiserade vänner också supit i hjäl sig och likaledes hamnat i underjorden, bla den gode vännen Nasenblom. Tillsammans smider de goda vännerna en plan att starta ett hemligt brännvinsbränneri i Plutos dödsrike. Man övertalar den likaledes törstige Jockum Distillator att simma över Styx för att hämta sockerrör från de elyseiska fälten. Naturligtvis blir man påkommen och det slutar med rättegång. Straffen som utdelas blir gruvliga: på stackars Finkel skall "ett glas fullt med bränvin, som aldrig skall uttorka, blifva fastväxt i hans högra hand, hvilket han alltid med en, ifrån kroppen utsträckt och stelnad arm, skall bära framför sina ögon, utan att någonsin kunna nalkas det med sina läppar, liksom en törstig Tantalus, som ser vattnet, men aldrig får nyttja det". Den enda som går fri är Elsa som charmat Satiren, hälften bock, hälften människa, och lämnar sin impotente man Ölbom för vidare nöjen. Plutos stränga domare upptäcker brännvinets nöjen och super sig själva under bordet: "Piecen är all...och ni har fått skratta: Si det är nyttan av hela vårt spel!"
Källa:Hallman, Carl, Israel, Elegie [.] Advocaten Fincel, 1776
Faksimil
Bearbetningsbar text (Word)- Tryckår:
- 1776
- Antal akter:
- 3
- Antal sidor:
- 54
- Urpremiär:
- Förmodligen på Petter Stenborgs Humlegårdsteater i Stockholm, 1776
- Här finns titeln:
- LIBRIS
Det här är en ljuvlig
Det här är en ljuvlig historia, dock säkert ospelbar i vårt nutida teaterliv. Författaren talar själv i sitt förord om att pjäsen "brister mycket i reglorna" och "att i denna pice saknas den fina och så oumbärliga intriguen". Men, menar han, den är ändå skojig, "ty ibland tjugo af mina vänner som jag särskilt läst honom före, har icke mer än en enda somnat under läsningen."
Likheten med Bellmans värld av deklasserade medborgare är tydlig och det kanske inte enbart skall räknas som påverkan. Säkert är den världen också realistisk, en stockholmsk reell undervärld av krogar och fylleri. Men också en folklig, festlig karnevalsvärld, en uppochnedvänd värld där högt blir lågt och lågt blir högt. Eller som det heter i pjäsen: "Lärdom...ja tocket lappri, lägg den i grytan och koka på, då får du se huru fet soppa du har". Det är världen som sinnlig, kroppslig närvaro, inget annat. Likheten med tex Goethes "Jahrmarktsfest zu Plundersweilern" är slående: en folklig, festlig dramatik, lös i konturerna och helt bortträngd idag. Jag tycker det är sorgligt att vi saknar både kunskap om och intresse för den mycket levande teater som fanns före det 1880 talssom har blivit början för svensk dramatik, formmässigt och tematiskt.
Pjäsen är uppenbart skriven för att spelas. Man riktigt känner hur de groteska karaktärerna står framme vid rampen och käftar, med varandra och med publiken, för som det heter hos ett ögonvittne från Stenborgs teater: "Spektatörerna deltogo även så mycket i pjäserna som själva aktörerna".
Mycket läsvärd.
På 1990-talet stod bla Petter Settman för en parodi på Dom kallar oss Mods, som handlade om Tratten och Finkel. De folkliga traditionerna tar sig ofta märkliga vägar.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tratten_och_Finkel