Fadren

Fadren föll inte kritiken i smaken. De betraktade sorgespelet som en ytterligare obehaglig klagan över kvinnornas förtryck av mannen. Kritikern i Svenska Dagbladet betraktade dramats tema, att en man aldrig kan vara säker på om han verkligen är far till sina barn, som en kränkande misstanke mot alla mödrar och en skenfager ursäkt för osedliga män att slippa undan ansvar. Han fortsatte:

   Stackars qvinnor! Icke nog med att hustrun inom äktenskapet ofta får draga den tyngsta
   bördan, arbeta eller lida, medan mannen roar sig, och vaka medan han sofver, utan det
   förklaras äfven nödigt att sätta henne inom lås och bom för att mannen skall kunna vara
   öfvertygad om hennes trohet eller kanske få lättare för att när han tröttnar – byta om!

Carl David af Wirsén såg Fadren som ett inlägg i den emancipationsdebatt som fördes på landets teaterscener. Han tyckte inte om dramat och hade överlag tröttnat på det litterära och polariserade grälet där Strindberg framställde kvinnor som odjur och författarinnorna utmålade alla män som lastbara bovar och alla kvinnor som oskuldsfulla martyrer. Karl Warburg betraktade på liknande sätt Fadren som en gensaga emot den nordiska ”indignationslitteraturen” med Ibsens dockhem i spetsen. Till viss del höll han med Strindberg att det vuxit fram en överdriven bild av den förtryckta kvinnan, men han ansåg att Strindbergs gensaga slog över och blev en än värre ytterlighet än den han skulle reagera emot. Vidare menade han att det var svårt att betrakta dramat som ett nyktert inlägg i debatten om förhållandet mellan man och kvinna eftersom författaren var jävig på detta område, dvs. en fullt utbildad kvinnohatande monoman.
   Flera recensenter anförde skäl till varför Fadren inte skulle kunna spelas. Göteborgsposten meddelar att scenen förvisso tidigare besudlats med obsceniteter och lättfärdigheter men att den inte tålde de råheter som fanns i Fadren. Warburg instämde och menade att det fanns en hel del ganska hårdsmälta uttryck som skulle vara omöjliga att uttala från scenen. Om inte annat borde den brinnande lampan som kastas mot Laura göra det omöjligt att uppföra stycket ur brandsäkerhets- synpunkt.
   Ungefär tre månader efter att Fadren kommit ut i bokhandeln var det premiär på Nya teatern i Stockholm. I den nästan fullsatta salongen märktes en särskild spänning något som kanske berodde på att det i publiken fanns många representanter för den manliga litterära världen. Flera kritiker nämnde att Fadren hade en dramatisk kraft som ryckte åskådaren med sig. Recensenten i Svenska Dagbladet ansåg att stycket på en och samma gång var dramatiskt verkningsfullt och ohyggligt, så pass ohyggligt att självaste ”Gengångaren” framstod som rena barnleken. Vidare att han under sista akten upplevde ett rent patologiskt illabefinnande, han både svettades och frös. Men trots denna sjukliga reaktion följde han varje scen med upphetsad uppmärksamhet. Georg Nordensvan noterade att publiken var delad. En del mottog stycket med entusiasm och bifallsyttringarna var stormande och långvariga efter varje akt – men inte enhälliga. Scenen innan de får på ryttmästaren tvångströjan så märktes en oro i publiken som tog sig formen av ett sorl som stegrades efter varje replik.

   Det var tvivelsutan harm öfver styckets hållning, öfver denna rasande anklagelse mot hela
   qvinnokönet, öfver uttryck, sådana man hittills ej behöft höra från scenen, som jagade upp vår
   eljes så lugna publiks känslor till denna ovanliga grad”.

Recensenten i Nya Dagligt Allehanda uppfattade att styckets tendens hade manliga anhängare i publiken.

   August Strindberg äger ännu många beundrare vilket visar sig av de talrika och starka
   applåderna eller kanske var applåderna uttryck för de manliga åskådarnas förtjusning över att
   än en gång få se ”ett problemdrama, som tager deras parti, efter så många
   indignationsstycken, der männen får slita spö, under det qvinnan – författarinnan
   kommenderat afrättningen.” Ty någon anledning till dessa applåder finns ej i stycket. 

Skådespelarnas insatser fick överlag ett ganska ljumt mottagande med undantag av fru Gardt som spelade amman. Dagens Nyheter skriver: ”det var med en verklig anmärkningsvärd talang, som hon löste sin uppgift i den hemska slutscenen”. Den anonyma meddelaren i Stockholms Dagblad förutspådde att Strindbergs Fadren knappast skulle hålla sig kvar många aftnar på repertoaren.

Ulrika Lindgren

 Lyssna på Radioteaterns uppsättning av Fadren   

Aftonbladet, G –g N. 1888-01-13
Dagens Nyheter, 1888-01-13
Göteborgs Handels- och sjöfartstidning, K. W—g. 1887-10-06
Göteborgsposten, A. K. 1887-09-24
Nya Dagligt Allehanda, —x – n. 1888-01-31
Post och Inrikes Tidningar, 1888-01-13
Stockholms Dagblad, 1888-01-13
Svenska Dagbladet, F. F. 1887-10-10; 1888-01-13
Vårt Land, C. D. W. 1887-10-01
Radioteatern, 2012-01-10, http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=965&grupp=16771