Ett drömspel

Ett drömspel ingick i en volym som även innefattade Kronbruden och Svanevit. Volymen som helhet och framför allt Ett drömspel fick överlag uppskattande recensioner. Flera sammankopplade dramat med ett av symbolismens viktigaste verk – Maeterlincks drama Pélleas och Mélisande. Andra menade att det var en formmässig utveckling av Lycko-Pers resa och Till Damaskus. Recensenten i Aftonbladet var imponerad av Strindbergs på en och samma gång kraftfulla och bisarra fantasi.

Äfven den, som finner det hela mer bizarrt än i egentlig mening tilltalande, skall dock knappast kunna neka sin beundran eller åtminstone förundran åt intensiteten i författarens fantasi, i detta hopande af mer eller mindre skenbart förvirrade bilder, hvilka tillsammans ge en kaleidoskopiskt brokig bild af tillvarons stora misär.

Sven Söderman i Stockholms Dagblad var också förtjust och menade att Ett drömspel placerade sig bland det främsta i Strindbergs författarskap. Han hade på ett: "[i]ntuitivt sätt återgifvit drömmens scenförändringar, dess oscillerande, ständigt föränderliga bildverld och älskligt stupida slutledningar, dess oförklarliga inre visshet och smärta, dess omedvetna komik". Warburg i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning satte däremot Kronbruden och Svanevit högre än Ett drömspel som på sin höjd kunde betecknas som ett: ”märkvärdigt lyckat försök att återspegla drömvärldens fantasmagorier”. Mest kritisk var Wirsén i Vårt Land. Han avfärdade dramat som ytligt.

Beqvämt är säkerligen detta skrifsätt, ty det kräfver ingen plan; det saknar djupsinnighet, men det underliga och drömlika i framställningssättet, kan dock komma många naiva själar att tro på någon djup mening i det tomma bildspelet.

Till urpremiären på Svenska teatern våren 1907 hade Strindberg bifogat en prolog. (Publicerat på Dramawebben med titeln ”Förspel till Ett drömspel”). Kritiken, som var ganska ljumt inställd till iscensättningen, menade att dramat tjänade på att läsas. Underförstått ansåg de att teatern saknade de tekniska resurser som dramat fodrade. Daniel Fallström i Nya Dagligt Allehanda skrev att Ett drömspelet tillhörde litteraturen och inte teatern. Det kunde ha fått stå kvar i bokhyllan och sluppit förvandlas till scenkonst. Enligt honom passade inte drömmens spöklika och konturlösa bilder på teatern. Den dramatiska konsten essens var handling, dess karaktärer inga vandrande drömbilder, utan människor av kött och blod. Detta diktverk skulle läsas, inte ses. Recensenten i Aftonbladet hade en liknande uppfattning. "Starkast gör sig nog, af förklarlig anledning 'Drömspelet' vid läsningen. Att sammansmälta intrycket af de kaleidoskopiskt  omblandade drömtaflorna blir svårare, då dessa få scenens realitet". Bo Bergman i Dagens Nyheter instämde till viss del. Han förutspådde att de i publiken som läst dramat skulle bli besvikna när de såg föreställningen och för dem var prologen överflödig. De som däremot inte hade läst dramat kunde se fram emot stora och oförglömliga skönhetsintryck. Han framhöll regissören Castegrens svåra uppgift och menade att han löst flera scener på ett sätt som förtjänade beröm. Vidare ansåg han att spelet var ojämnt, han saknade den drömska tonen i såväl tal som spelstil. Den som lyckades bäst var Harriet Bosse. "[H]ennes rena diktion lyste som alltid, och den mjuka, lätt sväfande gången fick det rätta förandligande öfver sig, som gudadottern kräfvde". Anna Branting var djupt berörd av Strindbergs särskilda förmåga att se rakt in i människornas själar och synliggöra det dolda. Även hon framhöll Harriet Bosses tolkning av dottern som förstklassig. Hon grät när Bosse i applådtacket bugade så att hennes pannsmycke strålade.

Hon /.../ hade ett förklaradt skimmer omkring sig. Jag har aldrig sett henne sådan. Hur gärna skulle hon ej vid handen velat föra sin herre och mästare, som alla ropade på.

Trots den relativt negativa kritiken föreföll alltså publiken uppskatta föreställningen. Under spelets gång var det nästan knäpptyst i den fullsatta salongen. Efter sista ridåfallet visade publiken med sitt bifall att den inte somnat, utan varit med. Enligt Stockholms Dagblad uppskattade publiken den möda som lagts ner på iscensättningen, men deras hyllning var framför allt avsedd för dikten och dess geniala upphovsman. Vårt Land rapporterade att applåderna och inropningarna tystnade först när teaterdirektören kom in och meddelade att Strindberg inte var närvarande för att personligen kunna motta den entusiastiska hyllningen.

Aftonbladet, 1907-04-18
Dagens Nyheter, 1907-04-18
Nya Dagligt Allehanda, 1907-04-18
Stockholms Dagblad, 1902-06-15; 1907-04-18
Stockholms -Tidningen, 1907-04-18
Vårt Land, 1907-04-18
Ollén, Gunnar, ”Kommentarer” i Ett Drömspel, Strindbergs Samlade Verk, Nationalupplagan, Stockholm, 1988, s. 150-152