Erik XIV

 Erik XIV - omdiskuterad ödesmärkt kung på svensk scen

Förväntningarna
var stora när Erik XIV kom ut på den svenska marknaden. Flera tidningar ville inte vänta till premiären drygt en vecka senare utan recenserade pjäsen redan i bokform. Jämförelserna tycktes oundvikliga. Skulle Strindberg kunna upprepa succén med Gustav Vasa - den pjäs som äntligen givit honom etablissemangets erkännande ? Hans Erik XIV kom också att jämföras med den etablerade bilden av den olycklige kungen, senast manifesterad på nationalscenen i Karin Månsdotter av konkurrenten Adolf Paul.
   i Dagens Nyheter var Edvard Alkman fascinerad efter en första genomläsning. Strindbergs rollfigurer var verkliga, därför att levdes fram, för att han umgicks " med dem som med människor af kött och blod." De passade inte in i några schabloner. Karin Månsdotter var ingen överjordisk ängel i Strindbergs drama utan en klok kvinna som inte älskade Erik men som tog hand om honom och sina barn efter bästa förmåga. Strindbergs Göran Persson var heller ingen svart djävul utan en smidig, klok och förslagen man som utvecklade en förmåga att handskas med och rädda kungen i det grymma maktspelet.  
  I Stockholms Tidningen var Lindkvist lika stolt över den svenska dramatikern som han var nyfiken på hans senaste verk. Han slogs av hur Strindberg placerat den nära relationen mellan kungen och Göran Persson i centrum för handlingen.
  Hjalmar Branting som genom åren varit mycket trogen Mäster Olofs skapare fick emellertid inte sina förväntningar uppfyllda. Han blev ordentligt besviken över Erik XIV (SocD). Han läste ett drama som visserligen hade ett starkt och gripande anslag men som sedan tappade detta i en allmän förvirring och upplösning. Han såg hur  " det kaos som griper kring sig i Eriks hjärna, breder sig äfven öfver hans sorgespel".  Sysslandet med Eriks sönderslitna själ tycktes rivit upp halvläkta sår hos skalden. 

 På scen
Recensenterna rapporterade om en succéartad premiär på Svenska teatern. Det var hög stämning i den fullsatta salongen där den mest prominenta åskådaren var Prins Eugen. Biifallsyttringarna var starka efter varje aktslut och efter sista ridåfallet hördes högljudda rop på författaren som dock inte heller vid denna premiär var på teatern.
   Regissören Harald Molander fick god kritik för sin iscensättning, herr Svanberg för sitt återgivande av Göran Persson och herr de Wahl ansågs göra sin allra förnämsta rollgestaltning som Erik XIV.  
  Erik XIV jämfördes också nu med Gustav Vasa.  Flera recensenter fann det nya kungadramat splittrat, skissartat utan någon organisk helhet men med en våldsam rörelse mot vilken Gustav Vasa kunde verka jämn, nästan monoton ( SVD, SocD) . Alla berömde den första akten med dess lysande exposé såväl som den andra där Göran Perssons mångfacetterade gestalt framträder i en rad möten. Därefter tyckte man att pjäsen blev långt svagare i tredje och fjärde akten.
   Edvard Alkman blev dock oerhört gripen av den tredje aktens mörka upplösning när rannsakningen av Sturarna brutit samman och Erik får veta att Karin flytt med barnen:
  "Det blir ett ögonblick tungt och stilla på scenen, tonerna af en psalm tränger upp från slottskällaren där fångarna förvaras, stämningen inför de våldsamt sammanpressade krafterna af ondska, lidelse, olycka blir nästan högtidlig. Men det är bara ett kort ögonblick: gripen af en plötslig vild impuls rusar kungen ut, och medan scenen - utan ridåfall - förmörkas ser fantasin genom mörkret det ohyggliga dåd som föröfvas i källaren och ser det med en fasa som intet teatermord i världen skull kunna framkalla." 

Tor Hedbergs kritik
 Tor Hedbergs recensioner vittnar om en stark känsla för och inblick i teaterkonstens villkor. Han var son till dramatikern och skådespelaren Frans Hedberg, blev sedan själv verksam som dramatiker, var gift med en skådespelerska och skulle tio år senare bli chef för Dramaten.  
I recensionen av Erik XIV utvecklade han den kritik mot Strindberg han tidigare framfört i bedömningen av Gustav Vasa. Hedberg erkände Strindbergs genialitet vid skapandet av de enskilda rollfigurerna såväl som hans " förmåga att knyta den dramatiska handlingen samman till gripande och verkningsfulla situationer ". Han såg också Strindbergs storhet i hans bildskapande, i hans förmåga  "att omsätta fantasins stoff i lefvande, påtagliga bilder, att hänvända sig till åskådaren på samma gång som till åhöraren. "
  Det fanns emellertid, menade Hedberg, en brist på behärskning hos Strindberg. Det gällde hans benägenhet att gång på gång skriva in sig själv i dramat. När rollfigurerna inte passade hans avsikt sköt han dem bara åt sidan och talade " icke genom dem, utan i stället för dem ". Därmed ryckte han den historiska masken av rollfigurerna, de framträdde plötsligt som Strindberg själv i hans egen samtid. Hedberg var emellertid ambivalent i sin kritik: "Det är ofta gripande detta, det rycker oss med sig som allt som är äkta, impulsivt och omedelbart, men på samma gång väcker det vår kritik(SVD)". 

Anders de Wahl som Erik XIV 
 Erik XIV var Dramatens present till Strindberg på hans 60-årsdag den 22 januari 1912. Tor Hedberg var nu teaterchef och höll tal för jubilaren på scenen. Han gav högtidliga löften att nationalscenen alltid måste ha det yppersta av Strindberg på repertoaren(SVD). Liksom vid urpremiären fick Anders de Wahl göra kungen. Han fick denna gång ännu mer beröm för sin prestation.
   1929 gjorde de Wahl återigen den ödesmärkta kungen på Dramaten. Då berömde Anders Österlin hans stora variationsförmåga och beskrev hur han famlade " omkring i blint mörker, ett farligt rovdjur och dock den hjälplösaste av människor". 

Ulf Palme och Lars Hanson i Erik XIV
År 1950 kom Erik XIV återigen upp på Dramaten. Alf Sjöberg stod för regin, Lars Hanson gjorde Göran Persson och Ulf Palme kungen. Bådas rollprestationer höjdes till skyarna. Göran Persson var enligt Ebbe Linde "lurig, full av lust och humor(DN)" och i Svenska Dagbladet beskrevs han som en cynisk realpolitiker med ett demokratiskt patos. Ulf Palme gjorde en spröd kung som nästan dansade fram, en labil gestalt vars frambrytande vansinne tog sig uttryck i en alldeles tom blick(SVD).  

Dagens Nyheter, 1899-11-22, 1899-12-01, 1950-11-16
Nya Dagligt Allehanda, 1899-12-01
Social-Demokraten, 1899-12-01
Stockholms -Tidningen, 1899-11-23
Svenska Dagbladet, 1899-12-01, 1912-01-23, 1929- 02-08, 1950- 11-16

Marika V Lagercrantz