Engelbrekt

Engelbrekt kom ut i bokhandeln i månadsskiftet november/december 1901 och i början av december 1901 var det premiär på Svenska teatern. För regin svarade Henrik Christiernsson och huvudrollen spelades av Oscar Eliason. Intresset var stort eftersom dramat gavs ut i anslutning till premiären. Salongen var fullsatt och den vanliga premiärpubliken fyllde de vanliga platserna. Prins Carl och prinsessan Ingeborg syntes i den kungliga logen och fru Harriet Strindberg född Bosse skymtade på parkett.
   Premiärkvällen blev dock ett fiasko och efter bara tre föreställningar lades skådespelet ned. Samtliga recensenter var kritiska mot Strindbergs skådespel i allmänhet och huvudkaraktären i synnerhet. De menade att Strindberg gjort hjälten Engelbrekt alltför vardaglig. Signaturen O. G. i Vårt Land skrev att karaktären Engelbrekt inte var historiskt trovärdig. Strindberg borde ha låtit honom vara i fred.

   Det finns gestalter som träda fram mot oss från historiens blad, höga, manliga, dominerande. Låt dem så
   förblifva. Klart är, att de i lefvande lifvet hade sina menskliga fel och svagheter, men domen öfver dödan man
   skall dock gälla lifsgerningen, som – vare sig god eller ond – är det enda som bör få fortvara i minnet. Man får ej
   förvanska sådana minnen. Det är helgerån

Sven Söderman i Stockholms Dagblad var också genomgående kritisk. Han ansåg på liknande sätt att Strindbergs "Engelbrekt" var en förvanskning av historiens och sagans Engelbrekt. Engelbrekt fick en inte att tänka på att han hade hustru och barn eller personliga intressen. Hans: "personhistoriska betydelse ligger deri, att han helt kunde gå upp i en hjeltestor idé. Han var en heros". Söderman menade vidare att skådespelaren Eliason gjorde vad som kunde göras av denna sentimentala figur. Recensenten i Stockholms-Tidningen tyckte inte att Eliasons tunna röst passade för rollen. Den saknade: ”den malmklang, det djup och den myndighet som man förutsätter hos en Engelbrekt”. Aftonbladets recensent noterade att Eliasons spel var osäkert i början, men att det blev bättre.
   Anledningen till Eliasons osäkerhet  berodde med all sannolikhet på det brev som han läste strax innan föreställningen började. Brevet var från Strindberg och han skrev att han inte alls tyckte om Eliasons tolkning av Engelbrekt. Eliason blev fullkomligt rasande och det var först efter en lång övertalning som han gick in på scenen.
   Den enda som fick beröm var Carl Grabow. Flera omnämnde att hans dekorationer var vackra och stilfulla. Raoul i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning skrev att sista tablån vid sjön Hjälmaren fick applåd för öppen ridå. Publiken som inledningsvis var ganska reserverad blev under styckets gång mer livlig. Efter sista akten inropades Eliason flera gånger och starka rop hördes på författaren som dock inte var närvarande.