Elfvan

I småstaden Köping lever en nygift borgmästare med sin betydligt yngre hustru Elfvan. Hon har uppfostrats av sin konstnärliga fader; älskar konst och föredrar att ströva fritt i skogen framför promenader på krattade gångar. Den äldre maken, som i mångt är hennes motsats, och framförallt svärmodern kompenserar tålmodigt alla hennes brister. För i den lilla stadens regerar ett småborgerligt kvinnokotteri som snokar efter äktenskapliga sprickor och noterar alla Elfvans tillkortakommanden.

   Elfvan: Jag tror minsann, att ni stickar strumpor. Jo, det måtte
   just vara ett roligt göra!
   Doktorinnan: Har ni aldrig stickat strumpor?
   Elfvan: [skrattande] Jag! Jo det tycker jag just skulle taga sig
   ut. [Tar ett nystan ur rektorskans korg och kastar boll dermed.]
   Pappa och jag, vi hade minsann annat att göra, vi. /.../
   Prostinnan: Var försigtig, mitt barn, nu trasslar du till Marias
   garnhärfva.
   Elfvan: Aj! Så tanklös jag är. [Söker ifrigt reda ut härfvan.] Nej,
   sådant här har inte jag tålamod med. Det gör nog min lilla
   mamma! [Kastar garnhärfvan i prostinnans knä och kysser på
   fingret åt henne. Fruarna ser på hvarandra betydelsefullt.]
                                                                                                                     (s.26)

En grevinna, som en gång varit drabbad av kvinnokollektivets sanktioner, och hennes bror kommer på besök. Brodern som är realistisk konstnär blir attraherad av Elfvans romantiska och naiva livssyn och ber henne bli hans modell.
   För Elfvan blir den bohemiska ateljén en slags fristad där hon känner att hon passar in. Grevinnan tolkar hennes känsla som ett utslag för att hon är olyckligt i sitt äktenskap. Grevinnans bror tar i sin tur tillfället i akt och smider medan järnet är varmt. Han förklarar för Elfvan, i en sällan skådad projektion, att hon egentligen är förälskad i honom. Och eftersom hon hyser dessa känslor för honom samtidigt som hon är gift begår hon äktenskapsbrott.
   Elfvan blir förvirrad men lyckas övervinna såväl sina inre känslostormar som nattens oväder och åker hem till sin make och svärmor. Efter diverse självförebråelser från så gott som alla parter föreslår borgmästaren att de ska börja om på nytt.

Leffler, Anne Charlotte, Elfvan, Stockholm, 1883