Dunungen

Selma Lagerlöfs Dunungen, som hade premiär på Dramatiska teatern 18 september 1914, var en dramatisering av novellen med samma namn som ingick i Osynliga länkar (1894). Premiären blev en storartad succé och dagen efter klargjorde selma Lagerlöf i en intervju i Aftonbladet att hon var mer än nöjd med iscensättningen och framför allt skådespelarnas insatser.
   Kritikerkårens allmänna intryck kan sammanfattas som att Dunungen var ett älskvärt och harmlöst stycke som hade en hel del brister. Flertalet av dem jämförde sina intryck av novellen med den dramatiserade versionen. Bo Bergman i Dagens Nyheter skrev att omarbetningen för scenen överlag följde novellen, men några personer hade skrivits till för att fylla ut det hela och en episod om en ungdomskärlek mellan onkel Teodor och Dunungens mor var tillagd. Vidare hade han varit övertygad om att den konturlösa och odramatiska novellen inte skulle passa för en dramatisering. De låga förväntningarna kom dock på skam. Han blev positivt överraskad när han såg figurerna ta gestalt på scenen. En liknande uppfattning, om än mer kritisk, hade Daniel Fallström i Stockholms-Tidningen. Enligt honom visade iscensättningen av dramatiseringen att Lagerlöf inte var hemtam på scenen. Stycket var för utdraget och brast rent scentekniskt. I teaterns rampljus förvandlades hennes fina novell till något som rent av framstod som lite löjligt. Ernst Didring på Aftonbladet hade en snarlik uppfattning, och menade att novellens innehåll var för svagt för att under fyra akter kunna uppfylla scenens krav. I scenens grälla ljus förvandlades novellens undanglidande huvudkaraktär och drömlika språk till sentimentalitet. Enligt honom krävde scenkonsten karaktärer med tydliga konturer och ett koncentrerat språk. Recensenten i Svenska Dagbladet påpekade att Dunungen i novellen som knappast sade någonting i den dramatiserade versionen framstod som en riktig pratkvarn som talade en blandning av meningslös lyrik och snusförnuft.
   Bo Bergman var i likhet med flera av sina kollegor kritisk till Anne-Maries monolog när hon i tredje akten klargjorde sina känslor för sig själv. Den var ett tydligt exempel på en osmält kvarleva från novellen som inte omformats för scenens krav vilket medförde att den kändes onaturlig. Det blev för mycket teater. René i Social-Demokraten tyckte inte att det var monologen i sig som var det stora problemet, utan sättet som den framfördes på. För visst kunde man ha med en monolog och tala till en hund, men då ligger man på knä och tittar in i hundens ögon och håller den inte som en bukett i famnen och blickar mot himlen medan man talar.
   Skådespelarna fick genomgående godkänt. Didring menade att ensemblen visade ett glatt lustspelshumör med fart och fläkt. Flera omnämner Hedqvist rolltolkning av brukspatron som synnerligen lyckad. Fallström menade att han hade en teknisk färdighet som var förbluffande och att hans karaktärer aldrig lämnade publiken likgiltig. Bergman som också var förtjust skrev: ”[h]an kan konsten att ömsa skinn. […] Det tjocka, lantliga tungomålet, som han i går lagt sig till med, verkade alldeles äkta och inte det minsta ansträngt”. Fallström som för egen del ansåg att all dialekt på scenen var förkastlig störde sig på att brukspatron talade värmländska medan bagardottern från Filipstad talade en genuin och elegant stockholmska.
   Att premiären gavs i samband med första världskrigets utbrott kom att påverka såväl iscensättningen som publikens mottagande. Bergman uttryckte att det var skönt att komma bort några timmar från den bistra verkligheten och menade att det kanske var vad teaterpubliken just nu behövde. René skrev att Dunungen gjorde ett befriande och lugnande intryck, fjärran från telegrambyråns obehagliga nyheter. Däremot var hon väldigt kritisk till de två sånginslagen i tredje akten som hon benämnde som ”krigssångsakten”. Kristallen den fina gick väl an, men Yngling om du hjärta har var direkt stillös liksom den publik som applåderade den.

   Salongen var fylld av en köpstrak publik – förlåt uttrycket, jag menar ingenting illa, endast att det ligger något alldelens
   särskilt i luften då, och en ventil för detta öppnades genom en tendensapplåd mitt under tredje akten. För vad, tror
   man? För den gamla, goda tiden och för dess präktiga, fritt överkomna starkvaror, eller för det vackra landskapets
   sommarnatt, eller för kärleken? … Ack nej. Applåden blev för en krigssång, vilken man haft omtanken att sticka in
   som en kniv bland varm och dansande ungdom; just då den går ut till bålarne och svalkar sig mellan varven. – Det blev
   med ens som om man suttit på en av de ”fosterländska biograferna”.

När ridå gick ner efter sista aktens ridåfall brakade applåderna lös och rop hördes på författarinnan. Selma Lagerlöf som satt i direktörslogen reste sig upp och tackade för publikens och skådespelarnas hyllning.