Drottning Christina

Det börjar utanför ett litet stockhus i en lantlig miljö,. Man hör sång utanför scenen: ¨Och liten Carin tjente/ i unga kungens gård/ hon lyste som en stjerna...¨
   In på scenen kommer så den unga vackra Ulrika, dotter till den lärde Messenius som suttit i fängelse för stämpling mot rikets kungamakt. Hon får nu höra av sin bittra och arga farmor Lucia att en av landets mäktiga, drottningens kusin greve Carl Gustaf, är förälskad i henne.
   Därmed har förutsättningarna för huvudkonflikten i dramat presenterats när huvudpersonen, drottning Christina, gör entré med sitt jaktfölje.
   Hon är djupt förälskad i sin kusin Carl Gustaf. När hon nu möter honom utanför stugan går dock den bittra sanningen upp för henne. Hans uppvaktning av henne är inte äkta. Han älskar inte henne utan någon annan. Drottningen blir djupt sårad, fylls av ett starkt raseri och vill hämnas.
   Efter det styrs alla hennes handlingar av dessa känslor. Det är därför hon bestämmer sig för att avsäga sig kronan och resa till Italien. Att utse Carl Gustaf till sin tronarvinge är en hämnd. Han ska få axla makten men inte få  den han älskar.
   Christina vidtar mått och steg för att utforska vem det är. Till sin hjälp tar hon Messenius systerson Arnold som är styckets verkligt onda genius. Han hatar alla lika mycket som han åtrår Ulrika.
Så utvecklas intrigen med förfalskade brev som sticks i fel händer, med förklädnader, förgiftade drycker och politiska konspirationer mellan olika grupperingar kring drottningen och Carl Gustaf. Allt detta sammanvävs med allt mer dramatiska turer i kärleksförvecklingarna.
   När drottningen får veta att det är Ulrika som är föremål för Carl Gustafs kärlek dömer hon henne till döden. Till slut räddas dock den oskyldiga flickan av den man hon verkligen älskar. De unga älskande blir Christinas bundsförvanter och den onde Arnold, som spelat under kappan både med drottningen och hennes motståndare, straffas med döden.
   Till slut avslöjar drottning Christina sina verkliga känslor för Carl Gustaf. Det blir den sista hämnden, att låta honom se allt i hennes hjärta utan att han kan avbörda sin skuld till henne.
Till slut öppnas fonddörrarna och där innanför ser man hela tronsalen. Christina sätter kronan på Carl Gustafs huvud, han svär eden.
   Axel Oxenstierna får sista repliken som ägnas den ärofyllda fadern, kung Gustaf II Adolf.

Stjernström, Jeanette, Drottning Christina, handskrivet  manuskript. Sveriges teatermuseums arkiv.