Dömd

Den 16 februari 1884 var det premiär för Alfhild Agrells Dömd på Dramaten. Och sällan hade sedlighetsfrågan blivit ställd i en så skarp belysning. Tekniskt ansåg recensenterna att andra akten var den mest fulländade och i synnerhet scenen där Björnklo bekänner sanningen för sin blivande svärmor och där de tillsammans planerar sitt gemensamma mål. Recensenten i Nya Dagligt Allehanda tyckte att den scenen i sig förtjänade ett teaterbesök. Dagens Nyheters recensent skrev att den var: "ett litet mästerstycke af sann och verkningsfull realism".
   Aftonbladets kritiker var genomgående mer kritisk. Han uppfattade Valborg och hennes öde som osannolika. Därtill ansåg han professorskan, som påminde om rektorskan i Räddad, som otillfredsställande.

   [I]ntriganta qvinnor finns väl i lifvet /.../ men så rent elaka, att
   de, såsom dessa båda, vända upp och ned på den sedliga
   ordningen /.../ torde va svårt att påträffa". Enligt honom hade
   Agrell fallit offer för att: "måla fan på väggen för att få nöjet att
   piska honom".

Samtliga recensenter tyckte att porträttet av moster Lisen var briljant tecknat. Trots att hon inte grep direkt in i handlingen fångade hon åskådarens intresse och framkallade medkänsla. Detta förhöjdes i sin tur av Helfrid Kinmansons förstklassiga gestaltning. Hennes tolkning av moster Lisen borde vara tillräckligt för att: "afton efter afton fylla Dramatiska teaterns salong". Publiken följde skådespelet med hör- och synbart intresse. Men den här kvällen bröt inga applådåskor eller jubelrop ut efter sista akten, utan det var en tankfull publik som lämnade teatern.

Aftonbladet, 1884-02-18, 1884-02-22
Dagens Nyheter, 1884-02-18
Nya Dagligt Allehanda, 1884-02-18, 1884-02-22