Den första delen av Dödsdansen mötte hård kritik. Oscar Levertin i Svenska Dagbladet ansåg att:

   [B]rutaliteten stigit till det oerhörda, att simpelheten stigit till det olidliga och det lågsinta, pöbelaktiga käbblet
   dränkt alla tankar och känslor i en ändlös, förbittrad och blyfärgad disharmoni. Dessa tvenne makar som /…/
   öfverösa hvarandra med de utsöktaste skällsord, slå och spotta på hvarandra verka till sist som ett par besatta, på
   hvilkas vanvettiga träta man icke orkar lyssna.

Föga förvånande instämde Carl David af Wirsén i Vårt Land. Han menade att dramat var frånstötande och gräsligt. ”Pinande gnat, odrägliga tvister, kif utan ända, ilskna vredesutbrott, skadebegär, glädje öfver anhörigas förestående eller timade död – sådant är, hvad man här bjuder oss”.
   Nästan åtta år senare fick Dödsdansen premiär hösten 1909 på Intima teatern. Verket delades; den första delen hade premiär i början av september och den andra i oktober. En sönderdelning som, enligt Sven Söderman i Stockholms Dagblad, var ett estetiskt misstag. Det gjorde verket ofattbart för de åskådare som inte känner till den. Qvidam Qvidamsson i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning förundrades över att Dödsdansen mötts av så mycket oförståelse och misstolkningar vid utgivningen. Han tyckte att Strindberg med kallblodig säkerhet förde analysens kniv. Han var så noggrann att en läkare genom att läsa dramat in i minsta detalj skulle kunna diagnostisera Edgars sjukdom. Ett vittnesbörd om detta var att en medicinsk auktoritet en gång hänvisat till Dödsdansen som ett av: ”det mest belysande aktstycke rörande ett intressant fall”. August Brunius i Svenska Dagbladet lyfte också fram det patologiska i sin recension av föreställningen. Dödsdansen var en:

   [P]atologisk studie öfver diverse andliga och fysiska sjukdomar: erotisk hysteri och hjärtförkalkning om hvartannat.
   Ett medicinskt auditorium skulle otvifelaktigt draga den största behållningen ur ”Dödsdansen”.

Recensenten i Stockholms Dagblad tyckte inte att Intima teaterns iscensättning gjorde rättvisa åt Strindbergs stora om än ”sjukliga geniverk”. Den enda insats som förtjänade beröm var fröken Anna Flygare i den kvinnliga huvudrollen. Vera von Kraemer i Social Demokraten hade en liknande uppfattning.

   Ända in i detalj, min, gång, hållning, skälvningar i rösten, gav hon en hemskt fascinerad gestalt åt denna på en
   gång farliga och olyckliga av Strindbergs hustrufigurer. /…/ Rollen var enligt min mening obetingat det bästa
   fröken Flygare gjort och den står högt även för sig.

Bo Bergman ansåg tvärtom att Flygare inte klarade av rollen, hon var för lite ond och demonisk. Däremot ansåg han att Falck som Edgar gjorde sin bästa rolltolkning sedan Jean i Fröken Julie. Han påpekade dock att Falck hade problem med rösten, replikerna blev enformiga och tonen för likartad. Vidare beklagade han att det runda tornrummet ersatts med ett fyrkantigt. Det försvagade intrycket av det fängelse som dramatexten anspelade på. August Brunius ansåg att Falck lyckades med det rent patologiska, svimningarna och anfallen, men inte att förmedla Edgars brutenhet inför det kommande silverbröllopet.
   En del av recensenterna reagerade fysiskt på föreställningen. Kraemer var ”skakad” av all ondska och hat. Hon upplevde en ”skräckstämning” som till slut blev för mycket. Själva frossandet i det patologiska innebar att stycket blev okonstnärligt. Fredrik Vetterlund i Aftonbladet menade att Dödsdansen var det ohyggligaste och mest kraftfulla som på länge spelats på en svensk scen. Stundtals upplevde han att det var: ”ordentligt svårt att andas i salongen”. Flertalet av recensenterna omnämner att publiken, bortsett från applåder efter samtliga aktslut, var väldigt tyst. Recensenten i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning menade att tystnaden vittnade om konstens makt att fånga och kvarhålla intresset även hos dem som i vanliga fall var likgiltiga. Brunius tolkade publikens tystnad som att den antingen var imponerad eller häpen samt konstaterade att tystnaden i salongen blivit något av en ritual på Intima teatern. Sven Söderman kunde däremot inte förstå vad publikens stumma hållning betydde.

Aftonbladet, 1909-09-09
Dagens Nyheter, 1909-09-09
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1909-11-11
Social Demokraten, 1909-09-09
Stockholms Dagblad, 1909-09-09
Svenska Dagbladet, 1909-09-09
Lindström, Hans, "Tillkomst och mottagande" i Dödsdansen, Strindbergs Samlade Verk, Nationalupplagan, Stockholm, 1988, s. 248-250