Carl XII
- ett kontroversiellt monodrama om den svenska hjältekonungen
Strindbergs Carl XII fick sin urpremiär på Dramaten i Stockholm 1902. Intresset var stort och den kungliga logen välfylld. Mottagandet blev dock ganska kyligt. I Vårt Land noterade August Brunius dödstystnad efter första akten och efter de följande endast matta applåder. Inropningarna efter sista akten berodde enligt Brunius endast på den populära skådespelaren August Palme som spelade titelrollen. Pehr Staaf i Dagens Nyheter noterade en " fruntimmersmajoritet " i publiken där åsikterna om föreställningen var delade.

Kritik av nidbilden av hjältekungen
Flera recensenter var  besvikna. I Stockholms Tidning konstaterade recensenten att det inte fanns någon genomgående tråd eller utveckling i dramat där allt var lika grått från början till slut. August Brunius tyckte att det gjort större verkan vid läsningen. Förutom Palme var det klena krafter på scenen. Den stora invändningen var dock Strindbergs bild av dramats titelfigur. Det fanns inget kvar av hjälten, menade Brunius liksom flera av hans kolleger. Carl XII var framställde som en sentimental gubbe( VL), "viljelös grubblare (SocD)" utan någon handlingskraft( StT).  
   Mottagandet visar att den etablerade bilden av Carl XII var närmast helig vid den här tiden. Strindberg hade iscensatt den svenske hjälten berövad i stort sett alla sina attribut. Där fanns inget mod, handlingskraft, självkänsla eller härsklystnad. Recensenten i Social Demokraten menade att Strindberg  här i ännu högre grad än i sina andra historiska dramer givit efter för sin " fixa idé att tvinga in historiens traditionella kraftgestalter i maskerna af själfpinade, till handling oförmögne, af ödet viljelöst ledda grubblare." Förklaringen till kungens storhet fattades helt. Hela pjäsen var som en örfil: " För vårt historiska sinne verkar den som ett slag för örat och psykologiskt finns det heller ingen räddning för den". 

Varmare mottagande
Pehr Staaff i Dagens Nyheter var dock av en annan åsikt. Trots bristen på enhetlig handling tyckte han att Strindbergs Carl XII var ett fängslande verk. Liksom andra upplevde han "något oändligt tröstlöst i denna fallne hjälte, denna kraft, som ej längre har någon lifsenergi att kunna kämpa.." Det såg han inte som som en vrångbild utan fann teckningen av kungens sista år beskriven med "stil och storhet ". 
Det var dock i Svenska Dagbladet pjäsen fick det mest insiktfulla mottagandet. Författaren och teatermannen Tor Hedberg visade än en gång att han hade både erfarenhet och kunskap nog att uppfatta Strindbergs styrka som teaterförfattare. Hedberg tyckte inte att Strindberg förminskat titelgestalten utan poängterade att " med skärpa och humor är äfven hans  öferlägsenhet gentemot omgifvningen skildrad, hans klara, genomträngande förstånd, oberördhet av af smickret och falskheten ". Han påpekade att Strindberg lyckats att i endast några korta, antydande drag utan något patos eller stora åthävor "  teckna den trötte hjältens gripande ensamhetskänsla". 
Trots den uppenbara uppskattningen av figurteckningen av titelgestaltningen såg Hedberg pjäsen som ett utkast, " ett hastverk med genialiska glimtar", snarare än en färdig pjäs. det var runt kungen allt intresse låg, var alla bifigurer kom och gick, blott skisser utan eget inre liv. Hedberg berömde August Palme för ett uppriktigt studium av sin karaktär men passar också på att varna för en lite för utstuderad plastik. Regissören Emil Grandinson tackas också för den stora omsorg om han lagt ner på uppsättningen.

Bo Bergman och Per Lagerqvist 1918
Sexton år senare sattes Carl XII återigen upp på Dramaten. Bo Bergman i Dagens Nyheter  var tämligen kritisk mot pjäsen som han liknade vid ett historiskt tablåskådespel där varje scen hade sitt eget liv. 
 Per Lagerkvist skrev en lång recension i Svenska Dagbladet. Han var grundligt besviken på uppsättningen som inte alls berört utan mest påmint honom om vad man missat. Det gav honom anledning att formulera pjäsens plats i Strindbergs produktion. 
   Carl XII representerade ett mellanstadium efter de naturalistiska tyngre pjäserna där kammarspelens expressionism redan anades. I Carl XII fanns " ...oron, nervositeten, det skenbart planlösa, allt det ryckiga, kantiga, expressionistiska... " Det var ett misstag, menade Lagerkvist, att se denna form som en brist som man sökte skyla över på scenen: " Det ska spelas så som det är, med tillvaratagande av den särskilda stämning som denna löslighet, kantighet, denna improvisation ger åt scener och figurer. Och det skall spelas halvt overkligt, såsom vissa scener bestämt anger ".
   För den scen där en bitter gammal soldat kommer in till den sovande kungen som tror sig drömma hade Dramaten helt missat sammanblandningen av dröm och verklighet. Man släckte bara ett par lampor i taket och lät kungen snart vara klvarvaken och nykter.
 I motsats till sina kolleger vid urpremiären sexton år tidigare såg Lagerkvist ingen motsättning mellan historiespel och drömspel eller mellan expressionistiskt monodrama och en dramatisk gestaltning av verkligheten. Tiden hade hunnit upp den vägbrytande dramatikern. Den hade nu också släppt hjältekungen ur sitt grepp.

Lars Hansons Carl XII  
1940 gjorde den trötte kungen återigen entré på Dramaten. Pjäsens kaleidoskopiska, skissartade form uppmärksammades återigen i kritiken. I Dagens Nyheter karakteriserades den som tablådrama där kungen helt får dominera och där bifigurerna finns endast för att ge honom relief.
  I Svenska Dagbladet liknade Sten Selander Carl XII vid Folkungasagan. Han fann där samma drömspelskaraktär med en huvudfigur som dominerade scenen och vars drama utspelades nästan helt inom honom själv. Han citerade  Karl Hedberg och fann liksom denne kungen tecknad med en storslagen ensamhet: "I en luft av tystnad och isig isolering reser han sig högt över allt och alla, sluten rädd att blotta sig, oändligt ensam" .
    Liksom övriga recensenter var han helt tagen av Lars Hansons rolltolkning. Denne gjorde en sjuk och till döden trött hjälte, "... men dock i varje tum genomstrålad av envåldshärskarens halvt övernaturliga majestät, som kom rikets herrar att mot sin vilja falla på knä vid hans blotta åsyn. Hans väntande orörlighet var laddad med en frukansvärd kraft; och när den kraften utlöstes i en kort, befallande gest eller huvudrörelse, gick det som en elektrisk stöt genom hela salongen. "
  Skulle även Lars Hansons majestät varit som en örfil för 1902 års kritiker?

Aftonbladet, 1940-12-01 
Dagens Nyheter, 1902-02-14, 1918-12-01, 1940-12-01
Social Demokraten, 1902-02-14 
Stockholms Tidning, 1902-02-14
Svenska Dagbladet, 1902-02-14, 1940-12-01
Vårt Land, 1902-02-14