Bandet

Bandet som ingick i fjärde samlingen av Tryckt och otryckt kom ut på Bonniers förlag 1897. Kritiken var delad. Karl Warburg kategoriserade stycket som en ”efterdröjare från Strindbergs långa, nästa fix idé urartade kamp mot kvinnan”. Oscar Levertin i Svenska Dagbladet tyckte att dramat var en tröttsam upprepning av det som tidigare avhandlats. Jacobine Ring i Nya Dagligt Allehanda tyckte tvärtom att Bandet var dramatiskt spänningsfullt, ämnet dagsaktuellt och scenmiljön skulle med all sannolikhet bli effektfull vid en iscensättning.
   Bandet fick sin svenska och smått bejublade premiär på Intima teatern i januari 1908. Recensenten i Aftonbladet skrev att trots det ömtåliga ämnesvalet kunde Bandet, liksom förpjäsen Leka med elden, räknas till Strindbergs sundare arbeten. Och även om den juridiska dialogen var pinsam så var den onekligen dramatisk. Flertalet recensenter instämde och framhöll dramat och dialogen som mästerlig. Sven Söderman i Stockholms Dagblad skrev att Bandet hade både ett konstnärligt och litteraturpsykologiskt värde. ”Med stark konst och beundransvärd koncentration har Strindberg här i ett par scener framställt ett äktenskapligt samlifs djupa tragik”. Recensenten i Dagens Nyheter skrev att Bandet tillsammans med Fröken Julie var teaterns bästa arbete och förtjänade all aktning. Replikerna hade en ”dramatisk spänning, fasthet och koncentration”. Recensenten i Vårt Land tyckte att Bandet var en av Strindbergs starkaste enaktare och replikväxlingens liv och kraft förde hans tankar till Fröken Julie. Anna Branting ansåg däremot Bandet som ett väldigt hätskt utfall mot kvinnor. Vidare avfärdade hon dialogen som en hop av beskyllningar som gjorde det hela ”löjligt okonstnärligt”. Trots detta lyckades Anna Flygare som fått den svåra uppgiften att spela ”vidundret” att framföra rollen på ett intelligent sätt. Överlag var recensenterna positiva till Flygares rolltolkning och flertalet tyckte att hon sekunderads väl av August Falck. Ett undantag var Vera von Kraemer som inte tog Flygares och Falcks rolltolkningar på allvar, hon tyckte att det mest blev käbbel. För att dialogen skulle bli så giftig och besk som meningen var fodrade kunnigare och mer erfarna skådespelare.