Advent

Ursprungsbeteckning: Ett mysterium

August Strindberg (1849 - 1912)

Rollista

Lagmannen.
Lagmanskan.
Amaila.
Adolf.
Grannen.
Erik.
Thyra.
Den Andra.
Franciskarnen. (Den Andra.)
Lek-kamraten.
Häxan.
Prinsen.
Bifigurer.
Skuggor.

Antal (totalt):

Antal män:

Antal kvinnor:

Advent handlar om ett självgott gammalt par, Lagmannen och Lagmanskan, som byggt sin lycka på mened, förfalskningar och arvsstölder. En lekande solkatt som bränner dem fastän solen gått ned och en procession av spöklika figurer varav den sista ser precis ut som Lagmannen klargör att de nu ska få sina välförtjänta straff.
Djävulen framträder i skepnad av en fattig skollärare som läxar upp paret med sin rotting. En hagelskur förintar deras vinskörd, en puckelryggig prins gör klart för Lagmanskan att hon är en kärringdjävul och Lagmannens tillhörigheter fördelas bland alla dem som han dömt orättvist.
Det gamla paret möter varsin plågsam död, men återförenas på självaste julaftonen i helvetet. I julklapp får de varsitt tittskåp där de kan se sina begångna brott i det förflutna. Då kommer de äntligen till insikt om sina missgärningar och sin skuld. I fonden går adventsstjärnan upp över julkrubban med barnet och modern.

Källa:

Strindberg, August, "Advent" i Vid högre rätt, 1899

Visa/dölj uppsättningshistoria

Advent gavs ut tillsammans med Brott och brott under titeln Vid högre rätt i april 1899. Svenska Dagbladets recensent Oscar Levertin tyckte att Advent var: ”det mest motbjudande som Strindberg någonsin skrivit”. Något förvånande skrev Carl David af Wirsén en med viss reservation positiv recension. Han noterade än en gång Strindbergs osmakliga förkärlek för det våldsamma och sjukliga frossandet i det ohyggliga.

   Men om anmälaren ej tager miste, finnes i detta sista arbete ett högre allvar, som ej ännu kommit
   till genombrott i ”Till Damaskus”, och behandlingen bär ej endast glimtvis, utan i allt väsentligt, vittne om både
   en rik begåfning och en förändrad åskådning af lifvet. (VL)

Signaturen Jaqueline, Jacobine Ring, i Nya Dagligt Allehanda var mycket uppskattande. Enligt henne var Advent ett fullkomligt verk och hon såg fram emot att snart få se det iscensatt.

   Ett starkare, väldigare drama än ”Advent” ger inge litteratur, och det skulle vara icke endast en blodig orättvisa
   mot författaren, utan en skamlig orätt mot publiken, som dess värre icke för ofta kommer i tillfälle att se dramatiska
   mästerverk, att låta det ligga ospeladt.

Rings farhåga blev besannad. Advents urpremiär gavs först i slutet på december 1915 på Kammerspiele i Munchen. Och den svenska publiken fick vänta till den 22 januari 1926 då stycket äntligen fick premiär på Dramaten. Kritiken var överlag väldigt förtjust och hyllade regissören Olof Molander, dekorationsmålarna John Ericsson och Thorolf Jonsson, tekniker och skådespelarensemblen med Carl Browallius och Maria Schildknecht i spetsen. Mest kritisk var Daniel Fallström i Stockholms-Tidningen. Han ansåg att Advent inte var något av Strindbergs lyckligaste dramer. Sven Söderman i Stockholms Dagblad ansåg också att Advent var ett plågsamt och frånstötande stycke. Men menade att det fula, onda och vämjeliga var oerhört talangfullt åskådliggjort. Dekorationerna fångade den mörka och rysliga stämningen, spökerierna utfördes med en förbluffande precision och huvudrollerna var fulländade.
Flera recensenter framhöll att Advent var ett stycke som fick en mycket starkare verkan på scenen än vid läsningen. Lite tillspetsat kan man säga att de snarare prisade Dramatens föreställning än Strindbergs drama. Till dem hörde Anders Östling i Svenska Dagbladet. Han skrev att scener som vid läsningen verkade gravallvarliga tack vare Molanders förstklassiga regi och skådespelarnas intelligenta spel fick ett skimmer av bistert löje. En kulmen i detta hänseende kom i väntsalen. Recensenten i Aftonbladet var full av beundran av att ett så trasigt stycke kunde bli ett så helgjutet sceniskt konstverk. Recensenten i Social Demokraten ansåg också att Advent var en ganska dubiös läsning, men att den visade sig ha en underbar förmåga att göra sig på scenen. När dramats spökerier fick scenens liv greps man av genialiteten bakom alla bisarrerierna och de sällsamt levande replikernas trollmakt.
Samtliga recensenter framhöll att skådespelarnas insatser var bra och Browallius och Schildknecht var storartade i huvudrollerna. Anders Östling skrev att scenen i vinkällaren, där de dricker vin och kommer överrens om att djävulen är en charlatan, var ett konstverk av karaktärskomik. Sven Söderman ger följande bild av det gamla paret. Brovallius Lagman var elakt mager, hade ondskefullt stickande ögon och tunna läppar och Schildknechts Lagmanska var en pösande satkärring med valkig mun och en falsk röstklang. Fallström i Stockholms-Tidningen instämde och skrev att skådespelarna var bra med ett undantag, skådespelareleven Signhild Björkman. I symbolisk mening avrättade han henne.

   Hennes spel var under all kritik, till och med för att vara elev. Hon har en ohyggligt gäll stämma utan minsta
   uppfostran och hennes apparition som hennes plastik lämpar sig bestämt inte för scenen. Det skulle ske underverk
   om hon blev något för scenen. /…/ Vad diktionen beträffar voro det kanske bäst hon vände sig till den Onde. Han
   kan den konsten.

Den fullsatta salongen mottog stycket med respekt och beundran och starkast applåder fick den sista tablån. Och beträffande den stackars eleven Signhild Björkman så gav hon inte upp, utan kom att göra många fler roller på scenen och filmduken.

Ulrika Lindgren

Aftonbladet, 1926-01-23
Dagens Nyheter, 1926-01-23
Social Demokraten, 1926-01-23
Stockholms Dagblad, 1926-01-23
Stockholms-Tidningen, 1926-01-23
Svenska Dagbladet, 1926-01-23
Ollén, Gunnar, "Kommentarer" i Kronbruden Svanevit, August Strindbergs Samlade Verk, 45, Nationalupplagan, Stockholm, 1990,s. 263-265